Hur fick du idén till reportaget?

I december fick jag från källor höra talas om att det finns en stor grupp marockanska gatubarn i Stockholm som rör sig i drogmiljön kring Sergels torg, Plattan. Personer som arbetar på myndigheter som kommer i kontakt med dessa barn var inte särskilt villiga att gå ut i media och prata om dem, man kände att det handlade om en mycket utsatt grupp. Samtidigt blev det tydligt att myndigheterna har stora svårigheter med att se till den här gruppen barn och ungdomars behov. Att de blir drivande vind för våg och har en miserabel tillvaro.

Hur arbetade du – vilka arbetsmetoder använde du?

Jag och fotograf Emil Larsson gav oss helt enkelt ut och började leta efter pojkarna i Stockholm. Vi frågade oss fram och kunde skapa ett förtroende bland människor som trots att de är rädda för att fara illa i media, ändå tyckte att det var viktigt att deras röst skulle få höras och att deras situationen måste belysas. Vi filmade mycket och återkom till samma ställen, försökte fånga stämningen och känslan som finns i miljön på gatan, och det hårda klimatet som pojkarna lever i.

Vilka typer av källor använde du?

Killarnas egna berättelser allra främst. Men även myndighetsrapporter och intervjuer.

Stötte du på några problem? I så fall vilka?

Det var svåra inspelningar över lag. Det finns så stor misstänksamhet hos barnen, inte bara gentemot myndigheter utan också mot journalister eftersom det handlar om ungdomar som har svikits många gånger av vuxenvärlden. Det uppstod missförstånd. Hur jobbar en journalist, var exempelvis en fråga vi fick ta lång tid att besvara en gång. Ofta blev vi konfronterade med misstanken att vi försökte tjäna pengar på deras elände och då försökte vi svara på det. Har man inte gått i skola är det också svårt att förstå begrepp som vi journalister rör oss med och tänker att folk ska förstå.

Kriminella miljöer eller miljöer där många är drogpåverkade är också svåra att filma i. Det kan vara farligt och det och kräver framför allt stor etisk hänsyn, samtidigt som den måste kunna visas upp som en del av den svenska verkligheten. Språkförbistring kring marockanskan och killarnas slanguttryck var ett annat problem vi hade att tackla. Men vi fick hjälp av tolkar som själva är migranter.

Vilka deltog i arbetet?

Reporter Anna-Klara Bankel och fotograf Emil Larsson.

Hur lång tid tog arbetet?

Cirka tre månader.