Tisdagen den 1 november 2011 får Johan Löfroth, ett telefonsamtal
Peter Löfroth: – Och den här gången så ringde de och frågade om han kunde rycka ut och mura igen ett hål i en ugn efter det att de hade rengjort och rensat den. Då skulle han mura igen hålet.
Sent samma eftermiddag får även Tarmo Niva ett telefonsamtal när han är och handlar.
Tarmo Niva: – De ringde och det gällde enbart bara murningen. Så jag åkte hem och hämtade grejer och sedan åkte jag dit. Och när jag kommer dit så ser jag att de inte har tagit fram stenar eller bruk eller någonting. Det är någonting annat.
Pernilla Lövgren hade sett fram mot en ledig kväll tillsammans med sin pojkvän Gustaf Seppelin när hon hör att även han får ett telefonsamtal.
Pernilla Lövgren: – Då står jag och borstar tänderna och då hör jag bara att han säger, ja, men jag kommer, när ska jag vara där och då vart jag ju lite sur och tänkte – inte den här dagen heller. Och då for vi i alla fall in till stan för det var inte förrän sju han skulle vara inne på SSAB:s område.
Gustaf Seppelin och Johan Löfroth, två unga killar i 20-årsåldern. De kände inte varandra och hade aldrig tidigare jobbat tillsammans. Johan arbetade i vanliga fall tillsammans med sin pappa och bror på en möbelaffär. Jobbet som murare var bara ett extraknäck.
Men när han kom till arbetet den kvällen så skulle det visa sig att det i första hand inte var mura han skulle göra.
Peter Lövroth: – När han kom dit så fanns det ju inget hål att mura igen utan då vart han satt på något helt annat.
Kalkugnen som skulle rengöras står inne på SSAB:s järnverksområde i Luleå och drevs då av Nordkalk. Den brända kalken som framställs i ugnen behövs för att rena järnet vid ståltillverkningen. Men nu hade det bildats en stor kalkansamling, en så kallad sintertillväxt, inne i den 50 meter höga ugnen.
För att minimera produktionsstoppet bestämdes det att ugnen skulle rengöras innan den hade kallnat och att vatten skulle sprutas genom ett hål in i den fortfarande varma ugnen.
Tarmo Niva: – Och för mig var det helt främmande, jag har aldrig hållit på med sådant där. Jag tror ingen har hållit på med sådant här så jag vet inte vem som har varit ansvarig, någon som ska säga till att så ska man göra. Men alla vet att om det är så jätte, jättevarmt det går inte ihop med vatten... det kan hända vad som helst.
IF Metalls ombudsman Jörgen Näsström vill visa hur den brända kalken reagerar i kontakt med vatten.
Jörgen Näsström: – Om man har en vanlig sten så händer ingenting. Det är ju bara en vanlig sten. Lägger man då ner den där i stället, utvecklas värme och så kommer det här att spricka sönder. Det var det man ville åstadkomma, att den här tillväxten som var i ugnen, att den skulle spricka sönder på det här sättet och falla isär.
För att utföra rengörningen av kalkugnen anlitade Nordkalk två entreprenadfirmor, en av entreprenörerna anlitade i sin tur två underentreprenörer. När nattskiftet påbörjades var 10 personer från sex olika företag inblandade.
Vi har läst delar av och olycksfallsutredningar där det framgår att varken Nordkalk eller de två entreprenadfirmorna Limab eller Empower hade gjort någon skriftlig riskanalys.
Redan på dagskiftet hade en mindre olycka inträffat där en av arbetarna brände sig i ansiktet. Då hämtades extra skyddskläder från SSAB:s masugn – men för övrigt fortsatte arbetet som planerat.
Peter Löfroth: – Det fanns ju inga skyddskläder för att utföra ett sådant här arbete. Först efter att han hade bränt sig den första killen på eftermiddagen så tog man dit sådana där masker som man lånade från SSAB. Men de maskerna är ju till för att använda vid masugnar och inte vid frätande kalk så de gick ju inte att använda till det här arbetet.
Strax före elva på kvällen glöder ugnen fortfarande och temperaturen har uppskattats till omkring 700 grader. Vatten spolas på sinterklumpen som är enorm och tros väga upp mot 100 ton. När det plötsligt händer.
Tarmo Niva: – Sen började det rejält, vet du, det bara dånade. Jag slogs ner och jag visste inte vart alla andra tagit vägen. Man såg ingenting, inte minsta lilla... man fick jättepanik. Jag försökte krypa fram och jag hörde där framme någon som ropade hela tiden.
Peter Löfroth: – Och då sprutade det ut kanske 1000-gradig het vattenånga som var blandat med det här kalket på de som stod utanför.
Jörgen Näsström: – Och då säger grabbarna att det lät som en trumpet som gick där och sen for allting upp genom cylindern, ut genom de två hål där grabbarna stod.
Peter Löfroth: – Johan stod ju utanför det där hålet då. De stod ju där allihopa men han och Gustaf var väl de som stod sämst till av dem som stod där och fick det ju rakt på sig över ansiktet och över kroppen.
Tarmo Niva: – Vet du det var kaos, fruktansvärt kaos. Jag räknade med att jag kommer, jag orkade inte fram, man märkte den värme som kom. Man tänkte vi har inte många sekunder att leva.
Peter Löfroth: – det här frätte ju i mun och ögon, ansikte och överallt. Det vart ju som en panikkänsla när de kände att det frätte på armar och händer och överallt. Men de försökte få nå vatten och spola vatten Men då fanns det ju inga säkerhetsduschar någonstans så då fick de ju försöka hitta någonstans att hitta en dusch. Och då var det någon som jobbade där som sa att det skulle finnas duschar längst ner i källaren i något omklädningsrum. Så till slut så försökte de ta sig dit ner och försöka ta sig till duscharna och spola kallt vatten över kropparna för att försöka mildra smärtan och försöka få bort kalket som frätte på kropparna.
Tarmo Niva: – Och sen under duschen Jag och Gustaf var under samma dusch. Jag fick hålla Gustaf, han satt under duschen och jag står bakom och han hade så bra läge under duschen och jag försöker också för jag vill också ha vatten i ansiktet. Jag minns Gustaf han satt så här och båda händerna pekade framåt och samtidigt kollade jag Gustaf så att han mådde bra... och vet du, han ropade på hjälp hela tiden. Och sedan armarna, fingrarna, jag såga att skinnet har lossnat och det hängde Och jag tänkte ”men helskotta vad är det här?” Det var som när städerskorna hade sånna där gummihandskar – det såg ut så, skinnet hade lossnat hela vägen. Och sedan kollade jag Gustafs ansikte och det var som grönt.
Ambulanserna var snabbt på plats och alla kördes till Sunderby sjukhus och de anhöriga kontaktades.
Peter Löfroth: – Man hade ju aldrig någonsin kunnat fantisera om att det skulle vara det kaos som rådde där då som när vi kom.
Tarmo Niva: – Och de klippte i kläderna och vi kom alla i samma veva Och de klippte mina kläder också och där var det hemskt Och den bilden vet du får man bära livet ut, de såg ut som grillad gris. Vet du ben och allt det var så jättehemskt.
Peter Löfroth: – Väl där fick ju Johan då problem med andningen eftersom kalket fortsätter ju att fräta så det vart ju sämre och sämre allt eftersom. Till slut kunde han ju nästan inte andas så då var de tvungna att intubera honom och söva ner honom.
För Pernilla blev det en chock när hon kom till sjukhuset eftersom ingen hade berättat för henne hur skadad Gustaf var.
Pernilla Lövgren: – Alltså det var ju jättehemskt Men då kommer vi upp där och då ligger han och då ligger han nersövd med alla slangarna och maskiner som piper och de säger till mig att det är inte säkert att han klarar natten, du måste vara beredd på att han kan dö...
Sju av dem som arbetat med kalkugnen den natten skadades – varav två allvarligt. Tarmo skickades hem efter omplåstring men för Johan och Gustaf var skadorna livshotande och de flögs vidare för specialistvård till Uppsala och Stockholm.
Lars-Erik Löfroth: – Johan blev väldigt skadad Han hade ju då över 50 procentiga brännskador. Framförallt fick han ju i sig så mycket kalk invärtes. Han kämpade ju då i sju veckor men tyvärr så orkade inte kroppen längre efter dessa veckor. Och den rättsmedicinska undersökningen som gjordes efter Johans död visade att alla organ var totalt utslagna i hela kroppen.
Den 18 december 2011 avled Johan Löfroth, 24 år gammal. Men Gustaf Seppelin orkade kämpa vidare eftersom han inte fått lika mycket kalk i lungorna.
Gustaf Seppelin: – Jag fick ju skador på svalget och allt det där, så jag har ju fått i mig men jag tog ju inga djupa andetag så att jag fick ner i lungorna – inte vad man vet i alla fall.
Agneta Bernárdzon: – Och det beror på att du använde tröjan?
Gustaf Seppelin: – Ja jag andades genom tröjan ett tag och sedan fick man ju bara hålla andan så gått det går och sedan var det ju så djävla varmt så det var ju inte ens lönt att andas för man kände ju hur tungan svällde i käften för det var så varmt, så allt var för varmt.
Gustaf var bara 19 år när olyckan inträffade Förutom att han brännskadats över hela kroppen så hade synen och händerna blivit svårt skadade.
Gustaf Seppelin: – Det tog ett ganska bra tag innan man förstod egentligen. Det var ju knappt när man kom hem att man hade förstått vad som hade hänt, allt gick som så gradvis jag visste ju som ingenting. Och sedan när man vart så sabbad i synen så hade man ju ingen aning om hur man såg ut egentligen allt var som en enda röra. Man kände sig ju som ett barn man behövde ju hjälp med allt. Det fanns ju ingenting man grejade själv. Man fick ju hjälp att gå på dass, man fick hjälp med att käka, man fick hjälp med att prata, man fick hjälp med att sova, man fick hjälp med att stå, man fick lära sig att gå igen ja man vart ju unge på nytt och det vart djävligt frustrerande när man fan inte ens var 20...
Nordkalk vill inte ge någon kommentar innan förundersökningen är färdig. Men skriver till oss att de beklagar djupt att olyckan inträffat och att de gör allt för att det aldrig ska inträffa igen.
De beklagar också den långa utredningstiden som de säger beror just på att det är så många olika parter inblandade i olyckan.
Entreprenörerna Limab och Empower hänvisar även de till förundersökningssekretessen.
Inte heller åklagare eller polis kommenterar fallet men bekräftar att det är så här det ofta ser ut och med flera olika aktörer ökar också olycksrisken.
Git Hägglund: – Det är fler inblandade, det är fler som ska kunna prata med varandra, det är fler som ska kunna föra över information till varandra och om det är en underentreprenör så är du ju inte inne på din arbetsplats. Du kanske är x antal timmar där i veckan, eller du kanske bara är där under ett enskilt jobb. Och det säger ju sig själv att du inte känner till riskerna om just den här specifika arbetsplatsen.
Det har gått två och ett halvt år och ännu är förundersökningen inte färdig och förmodligen kommer det att ta ett bra tag till.
Vi har gått igenom samtliga domar när det gäller dödsfall orsakade genom arbetsplatsolyckor mellan 2008 och 2012. I genomsnitt tog det tre år och fem månader för ett ärende från själva olyckstillfället till domstolsbeslutet. Och i nästan hälften av fallen var flera företag inblandade, där det precis som i Nordkalkolyckan ofta handlade om entreprenörer och underentreprenörer.
Peter Löfroth: – Man förstår ju att kedjan blir svårare att utreda i och med att. Det är ju som att min dräng hade också en dräng, som hade en dräng, som hade en dräng. Vem var det som gjorde, vem var det som sa, vem var det som gjorde fel? Det är klart att ju fler som är inblandade, desto svårare blir det att reda ut det.
Om åklagaren inte har väckt åtal inom fem år preskriberas ärendet. Men vid mycket grova brott kan preskriptionstiden vara ända upp till tio år.
När vi har granskat de 35 domarna mellan 2008 och 2012 har vi funnit att i 14 fall – det vill säga nästan hälften – har utredningen pågått i fyra år eller mer.
Det längsta ärendet tog 7 år och 3 månader
Jörgen Näsström: – I fjol dog det 42 stycken – en i veckan näst intill om man räknar bort semestern. Det är ju fullständigt djävla katastrof. Om 42 poliser skulle försvinna varje år från kåren i dödsfall på jobbet då skulle det nog djävla vara annat ljud i skällan.
Git Hägglund: – Det är många underentreprenörer, det är många företag som är inblandade. Så det är inte bara ett företag som vi i regel utreder och tittar på bristen utan det är flera företag. Just nu har vi fem företag i en utredning här nu och det blir ju som fem utredningar i en utredning. Så bara det gör att det tar tid.
Jörgen Näsström: – Det spelar ingen roll slår jag ihjäl någon på stan så är jag inlåst och nyckeln är bortkastad inom sex månader. I den här olyckan är ju inte ens förundersökningen klar det har gått år. Det är 2011 i oktober, det är februari 2014 nu och åklagaren har inte gjort förundersökningen färdig än.
Peter Löfroth: – Jag tycker det är superjobbigt. Det är jobbigt att prata om det, man får ju som aldrig något avslut. Det dras ju som upp om och om och om igen. Vi har ringt poliser, vi har ringt åklagare och försökt fråga vad är det som händer. Vi kommer ju som ingen vart, det ska hållas nya förhör. Det ska göras si och det ska göras så. Det är ju dagar som blir till veckor, som blir till månader, som blir år och man förstår liksom inte riktigt varför det inte ska gå fortare än så 2014 i Sverige för vi är ju ändå ett ganska säkert land.
En som har tröttnat på att vänta är Ylva Reinesund. Hon förlorade sin son och före detta make i en olycka i LKAB:s gruva i Malmberget för fyra år sedan. Nu har hon JO-anmält den långsamma utredningen.
Ylva Reinesund: – Det blir ju svårare och svårare att få någon rätsida eftersom folk glömmer. Det försvinner folk i utredningen och inte minst t ex att en person som är avgörande i det här som har dött för två år sedan – sådana saker.
Fredrik och Kenneth Oskarsson skulle besikta gruvschaktet när hisskorgen plötsligt släppte från mobilkranens fäste och störtade 100 meter ner i schaktet. Och precis som i kalkolyckan var flera entreprenörer inblandade.
Under de senaste tio åren har det i genomsnitt rapporterats 57 dödsfall per år orsakade genom arbetsplatsolyckor – till Arbetsmiljöverket.
Alla olyckor är givetvis inte brott men i de fall där dödsolyckor avgjorts i domstol mellan 2008-2012 har nästan vartannat åtal ogillats av domstolarna.
Git Hägglund: – Bara för att någon blir skadad eller dör på en arbetsplats så innebär det ju inte att brott har begåtts men vi måste ju ändå utreda det. Och vi måste utreda det tills vi kan fastslå om det här håller för ett åtal eller inte. Och åklagaren ska ju heller inte väcka åtal om de inte är säkra på en fällande dom.
Men enligt vår beräkning var det endast omkring sex procent av alla inrapporterade dödsolyckor till Arbetsmiljöverket, som ledde till fällande dom mellan 2008 och 2012.
Och risken är att det kommer att bli ännu färre i framtiden eftersom varje ärende som frias i domstol blir norm för hur polis och åklagare resonerar nästa gång.
Git Hägglund: – Om man kan fastslå att man har varit grovt oaktsam och att man kanske ändå blir friad. Man döms inte till företagsbot eller det döms inte ut ett personligt ansvar. Då ligger ju det till grund sen för hur åklagaren ska resonera i liknande ärenden och då kan ju inte de väcka åtal. Så det blir ju en norm. Våra domar blir ju en norm för vilka ärenden som sen polis och åklagare kan driva vidare.
Reporter: – Och det påverkar ert utredningsarbete?
Git Hägglund: – Ja, visst om de ska inleda förundersökning eller ej, så är det ju.
Gustaf Seppelin: – Om du tycker illa om någon så i stället för att ta ihjäl honom på fritiden så kan du köra över honom med trucken för då är det ganska liten chans att du åker dit – det är ju jäkligt krasst men det är ju ungefär så det fungerar och det är ju därför som jag blir förbannad.
I fyra år har Ylva Reinesund fått vänta på någon form av besked om vad som hände hennes son och före detta make när deras hisskorg störtade hundra meter ner i gruvschaktet.
LKAB vill inte uttala sig utan hänvisar till pågående förundersökning.
Men strax efter olyckan uppsökte företagets ledning henne i hemmet.
Ylva Reinesund: – Jo de har varit hit och försökt förklara sig och inte velat att jag ska prata i tidningar och tv och…
Reporter: – Varför det?
Ylva Reinesund: – Antagligen för att de inte vill ha någon dålig publicitet, det ska vara så enkelt som möjligt men det ställer inte jag upp på. Det är viktigt att det kommer fram. Jag vill att de som skickar ner sina söner i gruvan ska veta hur farligt det är
LKAB vill inte kommentera vad som sagts eller inte sagts utan avvaktar utredningen och Ylva Reinesund är besviken över att de inte tar på sig ett större ansvar när olyckan väl händer.
Ylva Reinesund: – Och då tänker jag det att de här fina herrarna i slips de sitter och förhandlar sina löner och säger att de ska ha hög lön för att de har mycket ansvar sedan är det killarna där ner som med hacka, spade och hjälm som får ta både ansvaret och konsekvenserna. Då är det inte frågan om något ansvar, då delegerar man ansvaret med glädje neråt.
Johan Löfroths anhöriga och Gustaf Seppelin och hans anhöriga har väntat i två och ett halvt år och förmodligen kommer de att få vänta ett bra tag till innan de får någon klarhet i olyckan.
Lars-Erik Löfroth : Vi vet ju att vi kommer ju aldrig någonsin att få tillbaka Johan men vi vill ju ändå få ett juridiskt avslut på det hela för hur det än är så är det ju någon som är ansvarig för olyckan. Och de tycker jag ska stå till svars för vad de har ställt till med.
Gustaf Seppelin: – Ja jag blir bara bittrare och argare hela tiden för att allting tar sån djävla tid. Och det verkar ju som att prioriteten ligger så långt ner på listan. Jag tycker ju personligen om man är företagspamp så ska man väl inte behöva känna att man sitter helt säkert ändå. Jag tycker att det är helt förjävligt – helst skulle de ha stryk allihop.
Ylva Reinesund: – Jag är rädd att allt bara rinner ut i sanden, det är min största rädsla. Så att de har dött i onödan, det har inte lett till någonting. Om det leder till att det blir nya bestämmelser...man har åtminstone dött så att andra slipper göra det i framtiden. Men det är det jag är rädd för. Det kommer inte att bli någon förändring överhuvudtaget. Det är min största rädsla...