I september förra året söker Jennifer och Simon vård för sin son Theo, 9 månader, här på Södersjukhusets i Stockholm.
Dom vet inte då att bara timmar senare kommer dom va mitt i en mardröm.
Och – mitt i en konflikt som delar läkarkåren.
Det handlar om en ifrågasatt diagnos – shaken baby syndrom – skakvåld.
Socialsekreterare:
Vi har fått information från ansvarig, medicinskt ansvarig läkare, om att det finns misstankar som ni redan har fått vad jag förstår, om att Theo har blivit utsatt för våld. Och vi är skyldiga att utreda men framförallt skydda. Och vi ser så pass allvarligt på det som Theo, de skador Theo har.
Jennifer:
Och vi vet ju inte vilka skador Theo har ännu.
Socialsekreterare:
Nej, nej. Vi stannar där och så låter vi er få reda på vad man har hittat för skador, tänker jag.
Det här är Jennifer och Simons berättelse om vad som hände under hösten förra året.
Simon:
Vi hade nyss köpt ett nytt hus, och vi hade precis flyttat in här.
Jennifer:
Nä men vi är väl en ganska typisk småbarnsfamilj. Det är fullt ös, fokus på barnen.
Simon:
Det var väldigt härligt, rofyllt, corona slog till så vi hade barnen hemma... och mycket glädje och familjeliv.
Barnläkaren Södersjukhuset:
Den skadan som ni vet om det var ju först den här skallskadan då med en blödning. Och det är en allvarlig skada. Det är en skada som kräver ganska mycket våld för att den, den ska kunna uppkomma. Egentligen är skadan större än vad som kan ske om man ramlar från egen höjd på ett betonggolv.
TITEL: SKAKVÅLDET
Jennifer:
Theo ramlar här hemma, han kliver på en kudde, som han liksom far iväg. Jag hade inte sett att den här kudden hade ramlat på golvet, och Theo ramlar och slår sig i huvudet, och blir jätteledsen men han är ändå tröstbar. Så att vi fortsätter som vanligt med dagen.
Och på kvällen så känner Simon att Theo har en mjuk bula. Man kan aldrig kolla en gång för mycket, så vi åker in på Sachsska på barnakuten.
Vi gör en röntgen på huvudet på honom och mycket riktigt så finns det en liten fraktur. Men den här läkaren säger, det är liksom inget konstigt, det är sånt som händer, och svullnaden vi kände på huvudet är att han har, han har fått, jamen ett blåmärke utanpå. Och så säger de att, men är det minsta lilla som ni är oroliga för, kom in till sjukhuset igen.
Fyra dagar efter det första fallet blir det ännu ett akutbesök. Theo ska ha ramlat ur föräldrarnas säng. Jennifer tar det säkra före det osäkra och åker in till akuten igen.
En läkare tar emot dem.
Jennifer:
De bara…nä men han är pigg och han äter, det är inga problem. Så han säger åt oss att ni ska få åka hem, jag ska bara stämma av med en kollega, så att ingen tycker att ni behöver vara inne för observation eller att man ska göra en ny skallröntgen för att se att det inte hände någonting.
Och in kommer en kvinnlig läkare. Och sen, så uttrycker hon sig att, vi måste också, och det finns en stark misstanke att det är ni som har vållat det här på erat barn, för att chansen att han skulle ramla två gånger inom loppet av de här dagarna är så osannolikt. Och att vi ska läggas in för att utredas för barnmisshandel.
Nej men jag är lite chockad och så här, ja men vi säger såhär självklart, absolut, det är klart att vi ska göra det.
Hör av mig till Simon och säger, vi kommer inte hem, man väljer att man ska göra en utredning för det här, och Simon är också väldigt trygg med det här, att låt dem göra det då.
I en remiss till ögonmottagningen skriver läkaren att man vill undersöka om det finns tecken till Shaken Baby – alltså skakvåld.
Jennifer:
Man ska göra en ny skallröntgen, man ska göra en helkroppsröntgen och man ska göra en ögonbottenfotografering på honom.
Dagen därpå är Jennifer och Simon kallade till ett möte på sjukhuset.
Simon:
Det är väl liksom där någonstans man börjar liksom ana oro, när liksom, läkare, socialtjänst och det radas upp med människor utanför också som vi senare får reda på är att de är poliser.
Det är då Simon sätter på sin telefon för inspelning.
Han anar att något kommer att hända.
Ingemar Thiblin:
Lunga. Merparten av lungblåsan öppetstående. Punkt. Ungefär hälften utfylld av en... släpljus ...massa medan de övriga är väsentligen optiskt tomma. Punkt.
Shaken baby syndrome, är en mycket omstridd diagnos. Den kallas numera AHT, abusive head trauma, en skallskada som uppkommit uppsåtligt, men i dagligt tal används fortfarande skakvåld. Ingemar Thiblin professor i rättsmedicin och överläkare på rättsmedicinalverket i Uppsala, är en av dom i Sverige som publicerat flest vetenskapliga artiklar i ämnet.
Ingemar Thiblin:
Hypotesen formulerades 1971. Och det var en barnneurokirurg som var verksam i Norra England, han såg spädbarn och lite äldre barn som hade blödningar under hårda hjärnhinnan men inte några tecken på yttre våld.
Och så läste han en studie som en annan neurokirurg hade skrivit som han var en whiplash-forskare, som hade undersökt apor, rhesusapor och accelererat upp dem i hög kraft och de får en whiplash-effekt. Och de här aporna, flera av de, hade tunna blödningar under hårda hjärnhinnan.
Det är inte något starkt bevis men det är tillräckligt för att vi ska varna för att skaka barn, för det kan bli blödning under hårda hjärnhinnan.
Och det är ett preventivt tänk och det är helt okej alltså, då behöver man ju inte vara ställt bortom rimligt tvivel. Utan det, varför ska man skaka barn, det är ju dumt.
Ur: The Syndrome
”Stop crying, stop crying”
Framåt 90-talet har hypotesen gått från att vara ett antagande, till att bli en sanning.
Den nya diagnosen Shaken baby syndrome får stort genomslag i så gott som hela världen och kanske främst i USA.
Ur: The Syndrome
Experts describe violent shaking as an insidious killer, not well understod.
Arkiv: UR: SVT: ABC 22 oktober 2007
Voice: Olof Flodmark och den så kallade Mio-gruppen, på Astrid Lindgrens barnsjukhus
Och i Sverige får skakvåld stor uppmärksamhet i början av 2000-talet.
Arkiv: UR: SVT: ABC 22 oktober 2007
Olof Flodmark
Har man fynd av blödningar i hjärnan, blödningar utanpå hjärnan, har man fynd av hjärnskador och har man fynd av ögonbottenblödningar så är sannolikheten för att barnet blivit misshandlat mycket högt. Alltså i storleksordningen 95 procent.
Dom tre medicinska fynden kallas triaden.
Det betyder att det finns symptom på att hjärnan är påverkad, till exempel ett andningsstopp eller kramper.
Att det finns blödningar i ögonen och blödningar under hårda hjärnhinnan.
Men det finns även fler tecken, så kallade CML-frakturer anses tala starkt för misshandel. Små skador i leder och tillväxtzoner.
Arkiv: Ur SVT Rapport, 21 oktober 2007
Pär-Johan Svensson:
Man håller barnet över bröstkorgen och skakar det fram och tillbaka så.
Engagerade barnläkare bildar barnskyddsteam för att upptäcka skakvåldsfall.
Mellan 2004 och 2012 tredubblas antalet fall av spädbarn som får misshandelsdiagnoser, de flesta skakvåld.
Barn och deras äldre syskon tvångsomhändertas och föräldrar döms till långa fängelsestraff.
Men 2012, får Ingemar Thiblin ett skakvåldsfall på sitt bord som vänder upp och ner på allt han tidigare trott var sant.
Det är ett spädbarn som har alla tecken, triaden och CML-frakturer. Ett solklart fall tycker Ingemar Thiblin, tills en polis ringer upp.
Ingemar Thiblin:
Så att polisen frågade, ”men gör inte frakturer ont?”
Nja fast inte de här frakturerna, de gör inte ont. För det var det enda jag kunde tänka mig då. Men sen, det där dröjde sig kvar så att jag fortsatte, så då ville jag gå till botten, jag ringde ett antal radiologer och var nere och pratade med några radiologer här.
De här förändringarna, är det verkligen frakturer? Sa han, jo det är det. Och har man de, då kan du vara säker, de är misshandelsspecifika, de är patognomona för misshandel, alltså bevisande.
Ja, hur vet man det då? Ja men det är den här boken. Så lånade jag den boken och så läste jag referenserna och då såg jag ju ganska snabbt att det var väldigt svaga studier att, så som de här studierna är gjorda så kan man inte dra den slutsatsen, det var min uppfattning.
Problemet med skakvåldsforskningen enligt Ingemar Thiblin är att man har tagit för givet att barn som är skakade får triaden och cml-frakturer, trots att det inte är bevisat.
Reporter:
När du kom på då att du faktiskt hade haft fel då ganska länge, vad tänkte du då?
Ingemar Thiblin:
Nämen det är en alltså... jag kände mig dum. Jag tänkte att, för att jag hade ju undervisat det här i 15 år men jag hade aldrig läst artiklarna som låg bakom. Jag hade tagit för givet, eftersom det här har vi fått lära oss, alla tycker att det är såhär, alltså är det så.
Reporter:
Men det händer att barn skakas i Sverige fortfarande så att säga, det är inte liksom det?
Ingemar Thiblin:
Ja alltså, det är en helt annan fråga. Det har ju visat med egna studier att själva beteendet att skaka barn det är en realitet. Hur vanligt det är har vi ingen aning om, men att det förekommer den saken är ju klar.
Ingemar Thiblin är inte ensam om att börja ifrågasätta diagnosen.
I flera domstolar i USA anses inte bevisen hålla längre. Till och med läkaren som presenterade den första hypotesen, tar avstånd från shaken baby-diagnosen.
Dr. Norman Guthkelch:
I was absolutely horrified when I came back 20 years later and saw that rubbish about encarcerating mothers etcetera.
Arkiv: Ur: SVT Aktuellt, 16 oktober 2014
Programledare:
Friande dom i Högsta Domstolen för pappan som tidigare dömts till misshandel av sitt barn. Skakvåld är en osäker diagnos menar HD.
2014 kommer också vändningen i Sverige. Enligt Högsta domstolen behövs tydligare bevis för misshandel än att barnet har skador där ingen vet hur de har uppkommit. Och att det i praktiken måste vara uteslutet att det finns någon annan tänkbar förklaring till skadorna.
Vi hittar ytterligare sju fall där dömda föräldrar frias efter HD:s dom, samtliga är pappor. En del har avtjänat fyra- och femåriga fängelsestraff.
Flera av barnen som omhändertagits kommer aldrig tillbaka till sina föräldrar, för dom har rotat sig i sina familjehem.
Samtidigt upprörs många barnläkare. Dom är kritiska till att andra experter ifrågasätter skakvåldsdiagnosen.
Det behövs ett klargörande. SBU, den myndighet som ansvarar för att utvärdera medicinska metoder utser en expertgrupp med professor Niels Lynöe i spetsen. Dom får uppdraget att granska vetenskapen bakom triaden. Många väntar med spänning på resultatet.
Arkiv: Ur: SVT Aktuellt, 26 oktober 2016
Programledare Pelle Nilsson:
Det vetenskapliga stödet för att diagnosticera så kallat skakvåld mot barn är otillräckligt, det slår den statliga myndigheten SBU fast i en ny rapport.
Över 3700 studier har granskats under två års tid av SBU:s expertgrupp.
Nils Lynöe:
Det behöver inte ha utövats skakvåld. Jag vill samtidigt säga att skakvåld finns, barnmisshandel finns, inget tvivel om det, men här fanns det som vi såg det då, risk för en överdiagnostik.
Ja ett spädbarn kan ju inte berätta om misshandel och måste självklart skyddas.
Men både rättsväsendet och SBU har kommit fram till att det inte går att dra slutsatsen att ett spädbarn är misshandlat därför att man hittar vissa inre skador. För det kan finnas andra förklaringar.
Fast när Jennifer och Simon får veta vilka skador som Theo har, ger barnläkaren inget utrymme för tvivel.
Barnläkaren Södersjukhuset:
Och sen så, det som vi gjorde då igår var att göra en röntgen över hela kroppen och kolla på hela skelettet. Och på den så ser vi ett antal skador och då är det på höger lår, på vänster lår, på höger underben, på vänster underben och på vänster armbåge och eventuellt också på höger armbåge.
Det läkaren beskriver är CML-frakturer, knappt synbara på röntgen. Det är alltså inte så att Theo har brutit armar och ben i vanlig mening, men det förklaras inte för Jennifer och Simon. Det dom får veta är att skadorna har tillfogats av kraftigt våld.
Reporter:
Ni kan inte svara på hur han har fått dem där frakturerna då?
Simon:
Nej det kan vi inte.
Jennifer:
Vi frågar liksom bara, men hur är det möjligt att ni har hittat frakturer på Theo? Och jag frågar samma fråga som jag frågade dagen innan, liksom att det måste ha gjort ont, hur kan vi ha missat det här?
Simon:
Och vi, vi försöker också förstå det, men hur kraftigt då? Är det något när man liksom håller i och byter blöja och han har gjort motstånd? Men nej. Dom har också svårt att säga hur kraftigt men dom antyder att nej, det är mycket, mycket mer kraft och så.
Reporter:
De förklarar inte hur det här ska ha gått till då?
Simon:
Nej.
Reporter:
Alltså på vilket sätt det kraftiga våldet ska ha uppkommit?
Simon:
Nej... nej det gör man inte
Ljudinspelning Södersjukhuset:
Socialsekreteraren:
När den här typen av allvarlig karaktär av misstänkt våld mot barn. När vi ser en sådan allvarlig grad så behöver vi skydda barnet. Och det betyder att vi kommer flytta honom till ett jourhem.
Jennifer:
Nej men det går inte att ni tar honom! Alltså såhär det är ju helt orimligt. Vi har ju jättemycket släkt, vi har jättemycket vänner, kan ingen annan ta honom i natt?
Socialsekreteraren:
Men vi vet inte vem som har orsakat de här skadorna. Vi kan inte utesluta varken, pappa eller mamma i nuläget.
Ljudinspelning Södersjukhuset:
Simon:
En helt annan fråga, det är så mycket tankar, vår andra son Louie händer det något med honom?
Socialsekreteraren: Ja. Det är så.
Simon: Okej. De hämtar han nu?
Jennifer: Nej. Nej nej nej nej nej nej. Nej men alltså.
Socialsekretaren: Det är så när vi har den här misstanken.
Simon: Det var elakt.
Socialsekreteraren: Som är så stark och allvarlig så behöver vi även omhänderta Louie.
Simon: Nej det var elakt.
Jennifer: Alltså vi iallafall fått prata med Louie och förklara för honom själva det här är ju inte det som är det bästa för barnen.
Det måste finnas någon humanitet hur det här går till.
Socialsekreteraren: Jag tänker att det är väldigt avgörande om de olika processerna som jag pratade om. Att det finns också en polisutredning här, så det kommer vara, vi kommer...
Jennifer: Men sätt oss i fängelse och placera ut barnen, ja men så kan ni liksom, se till att vi inte har någon kontakt med dom, för att se till att barnen hamnar hos trygga människor som de känner... det känns så viktigt.
Jennifer:
Och vi blir meddelade om att de har hämtat honom från förskolan. Och där och då, det här blir för mycket för mig att ta in. Så att jag bara säger det, jag kan inte stå upp, så jag måste lägga mig ner, jag får en sån panikångestattack, jag kan inte andas. För att overklighetskänslan att det här händer, att de tar våra barn, det går inte att ta in.
Ljudinspelning Södersjukhuset
Jennifer:
Se hellre till att isolera oss då, så barnen istället får bättre...
För det bästa för barnen och det är inte att sätta de hos människor de inte känner.
Socialsekreteraren:
Nej. Och det, jag tänker också det ni är ute efter…
Jennifer:
Det är ju det sämsta är ju att splittra familjen.
Socialsekreterare:
Vi ska göra allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.
Simon:
Och sen åker vi ner i en hiss och hamnar på baksidan av sjukhuset som vi uppfattar det och där blir vi tvungna att sätta in han i en bilbarnstol. Och därefter så... får väl bara liksom bara säga hejdå och bli helt lämnad på en parkering. Utan vårt barn.
Jennifer:
Det gör så ont av att man är helt maktlös. Du kan inte göra någonting. Sen, jag bara skriker rakt ut för att jag är så ledsen.
Det har gått ett dygn sen dom kom till akuten, Theo är 9 månader och Louie är 3 år. Och föräldrarna vet inte när de kommer att få se sina barn igen.
Läkarna misstänker Shaken baby syndrome. Och det är starka misstankar. Theo har flera frakturer på benen och en på armen. Här och nu talar det för barnmisshandel.
Nu startar två olika rättsliga processer mot Jennifer och Simon. Den ena är tvångsomhändertagande med stöd av LVU, lagen om vård av unga.
Den andra är polisens förundersökning.
Arkiv: Expressen, 24 september 2020
Nyhetsuppläsare:
En man och en kvinna har anhållits misstänkta för grov misshandel mot ett barn. Det här brottet ska ha begåtts i Stockholmsområdet.
Simon och Jennifer är nu misstänkta för ett mycket grovt brott mot ett spädbarn och polisen behöver agera därefter.
Jennifer:
Jag hör att det klampar på altanen, så jag drar upp rullgardinen och ser att det står poliser runt hela huset, så jag börjar skrika ”polisen är här!”
Så jag slänger på mig en morgonrock och springer ner för trappan och öppnar och släpper in dem, och de säger att vi är här för att för att hämta er.
Rubriceringen på brottet är grov misshandel med extra grymhet med tanke på barnets ålder.
Det går inte att ta in.
Och sen så ber de mig att klä av mig, jag får klä av mig naken helt enkelt.
Sen får jag sätta mig ner och hosta på huk, för att se att jag inte har stoppat upp något föremål i underlivet helt enkelt. Sen får jag tillbaka trosor, byxa och tröja. Sen tar de resten ifrån mig.
Simon:
Det känns bara som jag är så fruktansvärt på fel plats. Jag ska inte vara där, jag ska hjälpa mina barn.
Jag kan hjälpa till. Jag kan prata, jag kan förklara, jag kan visa upp material vad vi har, jag kan hjälpa och undersöka vad som är fel på mitt barn. Men nej, jag blir placerad i en cell. Det känns fel. Fruktansvärt fel.
Simon och Jennifer är frihetsberövade och dom vet inte hur länge.
Läkarna har uteslutit alla andra förklaringar till Theos skador, den utredningen är klar.
Men hur kan läkarna vara så säkra? SBU har ju slagit fast att det inte går att sätta likhetstecken mellan vissa medicinska symptom och skakvåld.
Förklaringen är att alla läkare inte accepterar SBU:s slutsatser, och det är den enskilda läkarens bedömning som gäller.
Johanna Räntfors, barnläkarföreningen:
Johanna Räntfors heter jag, är då barnkirurg och jobbar då på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus här i Göteborg. Där jobbar jag 60% av min tjänst och 40% så jobbar jag för barnskyddsteamet Västra Götaland.
Nej men det är ju så att vi som jobbar med barn och ser många barn som kommer in till sjukvården så måste vi alltid ha med oss en tanke på att ett barn kan fara illa av olika anledningar.
Man är enig om att minsta misstanke måste leda till en orosanmälan. Det man inte är överens om är vilka slutsatser man kan dra av vissa medicinska symptom. Barnläkarföreningen har i hårda ordalag kritiserat SBU:s rapport.
Johanna Räntfors:
Ja, vi tycker att den SBU-rapporten är undermålig, därför att den ser inte till sin helhet när det gäller spädbarnsmisshandel. Man kan inte bara titta på de här tre sakerna som de tittar på. Och den är ju internationellt starkt kritiserad av många barnläkarföreningar.
Kritiken handlar bland annat om avsaknaden av ögonläkarexpertis, att SBU uteslutit viktig forskning och att den inte tar hänsyn till barnläkarnas samlade bedömningar i vardagen.
Och tyvärr så används den i rättsliga sammanhang, internationellt, för att istället tvärtom, och risken är ju då att i de fall där det faktiskt förekommer misshandel, att man istället blir friad.
Vi tar kontakt med den engagerade barnläkaren som var med och spred teorin om shaken baby syndrome i Sverige. Även han tycker att SBU-rapporten har varit negativ för arbetet med att upptäcka spädbarnsmisshandel.
Pär-Johan Svensson, barnkirurg:
Det kräver en längre väg att nå fram till ett åtal därför att, därför att många har tagit ett steg bakåt och det gäller nog både kollegor och jurister och poliser och alla som arbetar med det här tror jag.
Reporter:
Är det olyckligt tycker du eller?
Pär-Johan Svensson
Ja jag tycker det är olyckligt därför att det riskerar barnens liv och hälsa. För det är inte nyttigt att bli skakad.
En djup spricka har uppstått om hur spädbarnsskador ska tolkas. Med, i grova drag, barnläkarföreningen och barnskyddsteamen på ena sidan och SBU och rättsläkare på den andra.
Niels Lynöe:
Och det handlar ju förstås om att barnskyddsteam och barnläkare ser sig själv som det lilla barnet, spädbarnet, låta oss säga spädbarnets, försvar i det här sammanhanget.
Och vi blir ju kallade för barnmisshandelsförnekare. Och det var ingen av oss som faktiskt förnekar att barnmisshandel förekommer, men bara det att vi hade ifrågasatt den diagnostiska träffsäkerheten vid fastställande av att det var skakvåld, det ansåg man att det här, det var förödande för de små barnen.
Hugo Lagercrantz
Har du ljud på nu?
Ja, det här är ju då Acta Pediatrica och det är ju en internationell barnläkartidskrift och en av de ledande allmänpediatriska tidskrifterna i Europa. Och här har vi då publicerat en serie artiklar om skakvåld.
Reporter:
Hur länge har du varit redaktör för Acta?
Hugo Lagercrantz:
Ja, i femton år.
Arkiv: Aktuellt, 1979
Nyhetsreporter:
Professor Hugo Lagercrantz är en av Sveriges mest kända barnläkare.
Arkiv: Ur SVT Aktuellt, 1979
Hugo Lagercrantz,
Ja, intensivvård av nyfödda, det minskar ju inte bara dödligheten...
Hans envisa kamp för att vi ska lägga barn på rygg istället för mage har räddat många liv och han har hedrats för att aldrig tveka att ta parti för barnen i sjukvårdsdebatten.
Men när SBU-rapporten kommer hamnar han mitt i den laddade skakvåldskonflikten.
Hugo Lagercrantz:
Då har jag ju publicerat den här SBU-rapporten, den var ju skriven på svenska men jag såg till att den blev översatt till engelska.
Sen fick jag ju massor med kommentarer då, både då positiva och negativa. Så att det blev ju en väldig debatt som öppnades. Och då blev jag ju själv lite engagerad. Men jag försökte från början att inte ta ställning utan jag försökte se det neutralt som redaktör då så att jag var i början lite skeptisk mot SBU-rapporten, sen blev jag ju mer och mer övertygad om att de hade rätt.
Konflikten handlar alltså inte om ifall skakvåld finns eller inte. Utan om triaden kan användas för att fastslå skakvåld.
För att ta reda på det efterlyste SBU mer forskning.
Och i oktober förra året publicerades en studie på 36 barn som man vet har utsatts för skakvåld. Det visade sig att 34 av barnen inte hade några symptom från triaden och dom två som uppvisade symptom hade underliggande riskfaktorer. Inget barn hade CML-frakturer.
Ingemar Thiblin:
De kriterier vi hade då det var att, antingen så ska vårdnadshavarna ha kommit in till sjukhus och spontant erkänt skakvåld som den här studien handlade om, innan man börjar undersökningen, innan någon har kunnat lämna ett förslag på att det här har hänt.
Eller det får inte ha varit att det har pressats fram i polisförhör eller något sånt, utan ett spontant erkännande. Alternativt att någon har sett händelsen.
Vi hittade ju inte ett enda friskt barn som fick triaden eller frakturer till följd av skakvåld. Det gjorde vi inte.
Studiens slutsats är att det inte finns stöd för att skakvåld orsakar triaden på friska barn, inte heller CML-frakturer. Det barnen däremot drabbades av var bland annat hudskador och kräkning.
Men studien lyfter också risken att missa spädbarn som skakats när man tror att dom måste ha vissa symptom. Vilket innebär att förövare kan gå fria.
Niels Lynöe:
Och det finns sådana här fall där läkare har låtit ett barn gå hem där det har varit uppenbart att det var yttre tecken, det var blåmärken, det var både det ena och det anda. Men ändå fick barnet gå hem eftersom man inte hittade triaden.
Reporter:
Ingemar Thiblin har ju en studie som du inte hade läst men som jag mailade till dig, har du läst den nu? Vad säger du om den då?
Johanna Räntfors
Du kan hoppa från ett högt berg och falla ner och inte få en fraktur.
Men du kan också ramla ner och få massor av frakturer. Så det ser olika ut.
Reporter:
Så du tror att det är en slump att just i de här 36, där det var bevittnat skakvåld, att det är en slump att just de barnen inte hade subduralhematom och ögonbottenblödningar eller CML-er?
Johanna Räntfors
En slump? Jag menar, det är svårt att säga, jag menar det har gjorts så oerhört mycket studier kring vad, vilka typer av skador man får kring de här fallen.
Reporter:
Nej men för det man tänker litegrann såhär, att ni står på något sätt vid två sidor här och ni underkänner all annan forskning, man undrar varför läser man inte all forskning och tar till sig av båda sidor så att säga för att bilda sig en uppfattning?
Johanna Räntfors:
Det beror ju på hur pass välunderbyggd den forskningen är också.
Hugo Lagercrantz tycker att den nya skakvåldsstudien är väl underbyggd.
Hugo Lagercrantz:
Ja, nej alltså det är ju intressant för att där har de ju verkligen noggrant gått igenom skakvåldsfall, 30 drygt och den konfirmerar ju SBU-rapporten så att på det viset så är den ju viktig, en av författarna har ju dessutom disputerat på det här, han har ju flera andra studier på det här som tyder på det här.
Men om ett barn har dom här skadorna, vad kan det då vara om det inte är misshandel? Ja, SBU har tagit fram en lång lista på andra tänkbara förklaringar.
Och det har barnläkarföreningen tagit till sig, dom har skapat en checklista för att systematiskt utreda andra tänkbara orsaker, hittar man inga så stärks misstanken om misshandel.
Pär-Johan Svensson, barnkirurg:
Det är en uteslutningsdiagnos, när man har uteslutit andra orsaker står man kvar med att det här kan vi inte förklara på något annat sätt än att det måste vara en fråga om skakning.
Niels Lynöe:
Jag har stor förståelse för kliniker som säger, det här verkar suspekt. Men man kan inte heller, det är ingen uteslutningsdiagnostisk. Man kan inte säga att, nu har vi uteslutit alla möjliga tänkbara sjukdomar, det kan vara sjukdomar som vi ännu inte har upptäckt eller fysiologi som vi fortfarande inte har upptäckt som, och då måste vi efterfråga lite ödmjukhet inför det här.
De två sidorna står långt ifrån varandra.
Efter tre dagar släpps Jennifer och Simon. Dom har då varit utan sina barn i fyra dagar och från och med nu ägnar dom hela sin vakna tid åt att försöka bevisa sin oskuld.
Jennifer:
Det finns mycket bildmaterial på Theo där man ser helkropp på honom och även att det finns många bilder och bevis när vi har varit med andra familjemedlemmar eller vänner som kan intyga att Theo har mått bra.
Det har inte gått speciellt många dagar utan att han har träffat någon och att, skulle det ha funnits den här, någon skada på honom så borde någon ha, det är så osannolikt att någon skulle ha missat det här. Så därför så satte vi ihop en tidslinje för att visa på att det är omöjligt att han skulle ha dom här skadorna.
Dom erbjuder sig att leva under övervakning, dom mailar nyhetsartiklar, prejudicerande domar och forskningsunderlag om shaken baby syndrome, allt för att få hem barnen.
Jennifer:
Det här är den sista bilden som är tagen på oss som familj.
Och några dagar senare har de tagit våra barn.
Det är såklart en mardröm. Att söka vård för sitt spädbarn – men istället anklagas för misshandel, polisanmälas – och lämna sjukhuset utan sitt barn.
Jennifer och Simon är inte ensamma. Vi hittar fler fall och träffar två familjer som också sökte vård för sina spädbarn.
”Lisa”
Vi skulle på ett BVC-besök som var inbokat. Tremånaderskontroll. Och vi hade sett något sträckliknande, bandliknande utslag på vår dotters ena axel.
Det som ser ut som ett blåmärke får sköterskan att skicka dem vidare till sjukhuset, för att utesluta att någon allvarlig sjukdom eller allergi ligger bakom.
Vi upplevde väl inte riktigt att vi, efterhand då när vi landade i det att vi inte fick någon information riktigt vad de gjorde, utan det var mer att, det här ingår, såhär gör vi alltid.
I journalen antecknar redan nu läkaren “våldsutsatt”. Sedan görs de undersökningar som ingår i triaden.
Allt sker mycket snabbt.
”Lisa”
Men på kvällen där då så kom det ju två från socialtjänsten som jobbade jour och berättade att vi hade blivit anmälda då för barnmisshandel. Men snälla, vi har liksom sökt för våran dotters arm, vi vill ju veta vad det är, tänk om det är någon sjukdom, något allvarligt, vad händer?
”Mats”
Det blir ju som att hela världen vänds upp och ner. Alltså man hamnar ju i ett vakuum.
Reporter:
Hur reagerade du?
”Lisa”
Det var mer dagen efter sen. När de kom och polisen bara stormade in i vårt rum ungefär, det var då jag fick mina reaktioner på riktigt, för då brast alltihop.
Det är än idag väldigt jobbigt att prata om, förlåt.
Polisen griper föräldrarna på sjukhuset. Deras tre månaders dotter omhändertas och placeras i ett jourhem. CML-frakturer och blåmärken har tolkats som tecken på misshandel, men – så görs en ny röntgen.
”Lisa”
När den röntgen görs så vet vi att det är jourfamiljen som åker in med på den. Där och då får vi inte den informationen, att det ska vara en ny fraktur som har hänt.
Flickan får alltså en ny fraktur – i jourhemmet.
Fler undersökningar görs och till slut, efter åtta månader, får dom tillbaka sin dotter. Då är hon nästan ett år och har levt två tredjedelar av sitt liv utan sina föräldrar.
Förra året söker Sofie och Zourab vård för sonen Gabriel.
Han föddes efter en lång och utdragen förlossning.
Sofie
Men sen har vi ett väldigt kämpigt år, Gabriel är jätteledsen, han är missnöjd, han sover jättedåligt. Någonting är inte helt rätt. Vi söker ju vård ganska många gånger.
Under hans första månader görs flera röntgenundersökningar, och när han är nio månader ramlar han med sin lära-gå-vagn i gräset. När han inte vill stödja på benet så blir föräldrarna oroliga och åker in till sjukhuset.
Sofie:
Och när vi åker in då till Huskvarna och barnmottagningen där, så är läkaren väldigt snabb. Han känner på Gabriel, han säger bara, ni ska åka till röntgen.
Och när han säger det, så är det som ett ljus går upp. Nånting är ju knasigt. Vi är de föräldrarna som springer efter Gabriel. Han får inte, vi hönsar verkligen efter honom. Men de få gångerna som han faktiskt har trillat så är det någonting som har hänt.
Och då frågar jag honom rakt ut, kan Gabriel lida av benskörhet? Och han tittar på mig och så säger han bara såhär att, barn kan inte ha benskörhet. Och det var det. Nu åker ni till akuten.
Det visar sig att Gabriel har en fraktur och det görs en orosanmälan om misstänkt barnmisshandel.
Zourab:
So we were in complete chock I would say. How could they think of us this way, obviously they don’t know us, but it was something completely other then we are.
Sofie:
Och så säger han bara såhär, Gabriel har en lårbensfraktur och den kan inte ha uppstått från det fallet som ni har beskrivit. Så antingen så är detta barnmisshandel eller en extremt sällsynt sjukdom som heter OI eller osteogenesis imperfecta.
Gabriel kan ha en allvarlig benskörhetssjukdom som innebär att han lätt får frakturer –men man undersöker också om han utsatts för misshandel.
Sofie:
Och sen så skickar man ner oss till ögonmottagningen och man skulle kolla hans ögonbottnen, och det är ju jättejobbiga undersökningar. Och sen så ska man ju hålla fast dom och öppna upp ögonen på dom.
Och sättet de höll i Gabriel och tog i honom under hela våran vårdvistelse...Man hade ingen hypotes om att det här var benskörhet utan man hade redan bestämt sig från början. Så var det.
Till skillnad från Simon och Jennifer väljer Socialtjänsten en annan väg, under dom sex veckor dom utreds får familjen bo med en skyddsperson i hemmet dygnet runt. För att undvika ett uppslitande omhändertagande.
Till slut får Gabriel sin diagnos. Det var inte misshandel – utan OI, osteogenesis imperfecta.
Sofie:
Gabriel har fått sin diagnos fördröjd. Det har funnits massor med felaktigheter. De var så himla beslutsamma vid att ‘vi ska fastställa vår hypotes’. Och det märkte vi.
Sjukvårdens ansvariga har fått tillfälle att bemöta föräldrarnas kritik men vill inte kommentera enskilda fall.
Det finns ingen statistik över hur vanligt det här är.
Men när vi går igenom polisanmälningar och LVU-beslut från de senaste åren hittar vi ett tiotal nästan identiska fall – där barn skiljs från sina föräldrar efter läkares misstankar om skakvåld.
Senare frias föräldrarna helt. Vissa barn har då varit omhändertagna i flera månader.
Johanna Räntfors:
Jag tror att alla som jobbar med det här vill inte att någon oskyldig blir dömd. Absolut. Det är ingen som vill det. Utan det som vi jobbar för, det är ju att förstå det vi ser framför oss, att uppmärksamma de barn faktiskt som utsätts för misshandel.
Reporter.
Men om de metoder ni har använt för att hitta de barnen, inte är tillräckligt grundade i vetenskapen blir det inte fel då?
Pär-Johan Svensson:
Då kanske det är så att man får acceptera att några fall anmäls och fortsätter att utredas där man hittar alternativa orsaker till det här för att kortvarigt kunna skydda barn som eventuellt har varit utsatta för fara, att misshandlas.
Reporter:
Man får helt enkelt ta att vissa föräldrar kommer att anmälas och att vissa barn kommer att omhändertas så att säga, under en tid medan utredningen pågår?
Pär-Johan Svensson:
Ja. Jag tror det. Det är nog det priset vi får betala kanske för att skydda barnen. För de här barnen har inga förespråkare om inte vi är det.
Hugo Lagercrantz oroas för att skakvåldsdebatten ska leda till att barnläkare blir rädda att orosanmäla men han är samtidigt mycket kritisk till hur sjukvården hanterar misstänkta föräldrar:
Hugo Lagercrantz:
Som det gjorts nu, alltså ser man den här triaden så ringer man genast till polisen. Sätter pappan, oftast pappan bara, i häkte. Det är ju det som jag tycker, det är ju naturligtvis väldigt upprörande.
Theo och Louie har bott på jourhem i en vecka. Nu ska dom flyttas till ett så kallat nätverkshem, det är vänner till familjen som bor i en annan stad, 20 mil från hemmet.
Och nu ska också Jennifer och Simon få träffa sina barn i en timme, övervakade av socialtjänsten. Det är första gången sen tvångsomhändertagandet.
Jennifer:
De lyfter ut våran minsta son från bilen och de ger honom till mig. Och jag kramar honom. Och sen hoppar vår stora son ut ur bilen och han vågar inte komma fram.
Han gömmer sig...han gömmer sig bakom socialsekreterarens ben. Och jag sätter mig ner på huk och försöker locka fram honom och till slut så kommer han och han släpper inte.
Simon:
Man hade tagit en trygg liten treåring från förskolan och vår lille son vi mötte nu, han var så himla osäker. Han...jag upplevde han nästan liksom, han var så otroligt otrygg. Han liksom vågade inte gå fram till oss.
Det kändes liksom som att hela tilliten var sviken.
Reporter:
Tänker du att du ändå kan ha förståelse för att de gör såhär? För skulle det vara sant skulle det ju faktiskt vara ganska förskräckligt.
Jennifer:
Absolut. Och det är de som liksom i det här, vi förstår anklagelserna, vi förstår utefter vad de anser att de har hittat, att de känner en oro.
Men man kan... ingreppet hur man har gjort, hur man har gjort ingreppet för att utreda vad det faktiskt är som har hänt, det är så brutalt.
Efter flera veckors förundersökning med bland annat husrannsakan, rättsmedicinsk utredning och närmare 20 vittnesförhör med släkt och vänner, så läggs polisutredningen ner.
Under tiden har barnen omplacerats till hemmet med skyddsperson och till slut, sex veckor efter tvångsomhändertagandet får familjen bo ihop igen som vanligt.
Men för Louie är det inte som förut.
Jennifer:
Han säger att vi har glömt honom, han säger att vi har lämnat honom och att han är rädd att vi inte ska hämta honom på förskolan. Han är rädd. Han är jätte-jätte rädd att vi ska svika honom igen.
Var det nödvändigt att splittra familjen? Kunde man inte ha låtit Theo och Louie bo med sina föräldrar under övervakning? Det är frågor vi har ställt till socialtjänsten som har svarat att de inte vill kommentera fallet.
Men genom att granska alla handlingar från polis, socialtjänst och sjukvården, kan vi gå tillbaka i tiden och se vad som egentligen hände när barnen var omhändertagna. Och vi hittar flera oväntade uppgifter.
Två veckor efter omhändertagandet hålls ett samrådsmöte. Åklagaren och socialsekreteraren vill ställa frågor till barnläkaren för att förstå hur Theo kan ha fått sina skador.
Det blir en kovändning.
”det finns i nuläget inga tecken på att det är ”shaken baby syndrome”.
“Läkarna menar att skadorna på Theos huvud är relevanta utifrån det föräldrarna berättar.”
Ingen ny information har tillkommit men slutsatsen är en annan. Och det gäller också CML-frakturerna som inte längre anses ha orsakats av kraftigt våld. Snarare något som många föräldrar kan känna igen sig i:
“...detta kan orsakas vid blöjbyte när föräldrar använder benet som ”hävstång” för att kunna byta blöja.”
Theo har inte utsatts för misshandel genom kraftigt våld, han har inte skakats och läkarna vet att skallskadan kan ha uppkommit precis som föräldrarna har berättat.
Men det får Jennifer och Simon inte veta. Och barnen får inte heller komma hem.
Vi ber om en intervju med ansvariga chefer på Södersjukhuset men dom vill inte svara på frågor om Theo.
Så istället undrar vi varför dom fortfarande utreder skakvåld med metoder som är underkända av SBU?
Reporter:
Det har ju kommit nya rön som säger att man kan inte använda triaden för att säga att någon har skakats eller att en bäbis har utsatts för skakvåld.
Fredrik Stenius:
Ja, då ska vi försöka ta till oss dom.
Reporter:
Menar du att du inte vet att SBU har underkänt?
Fredrik Stenius:
Jag vet absolut det.
Reporter:
Ja, men har ni tagit till er av det?
Fredrik Stenius:
Det pågår ju en diskussion även i barnläkarföreningen och deras delförening för barnmisshandel som jag tar del av absolut.
Reporter:
Och vad har du dragit för slutsatser av det?
Fredrik Stenius:
Jag har inte ännu dragit några slutsatser men jag kommer till att göra det.
Reporter:
Men den kom ju 2016?
Fredrik Stenius:
Ja, alltså vi försöker hålla oss uppdaterade på det området.
Reporter:
Men vad säger Södersjukhuset, alltså på Sachsska, hur gör ni, har ni tagit till er av den rapporten på något sätt? I så fall hur?
Fredrik Stenius:
Vi försöker ta till oss av det som kommer till på området.
Eva Östblom:
Men man kan väl säga att den utredningsgång som gäller här på Södersjukhuset och Sachsska barnsjukhuset är ju i samklang med hur man gör på andra sjukhus. Och det stämmer precis som du säger, att den här diagnosen har blivit omtvistad från att ha varit en sanning så blev det inte en lika solklar sanning.
Men det är ju inte så att det helt och hållet förkastat heller. Att det inte, man har ju inte heller kunnat säga att det är inte stämmer så att man måste fortsätta att utreda med stor säkerhetsmarginal i de här fallen.
Jennifer:
Och det är ju det som man tittar på, det är ju den där lilla kanten som man anser är frakturerna.
Också rättsläkaren konstaterar att Theo sannolikt inte är misshandlad.
“Skadan i huvudet – rimlig förklaring”.
“Bulan på kinden – rimlig förklaring”.
Och benfrakturerna- kan uppstå om “barnet fastnar i spjälsäng eller klänger på skötbordet och vrider till, exempelvis.”
Reporter:
Alltså att man gör två olika bedömningar av samma fall. Vid två olika tillfällen, vad kan man dra för slutsats av det?
Fredrik Stenius:
Alltså jag tror att det är ganska ovanligt att man gör exakt samma, det låter ju konstigt det du beskriver. Absolut.
Reporter:
När ni själva konstaterar att misstankar om misshandel visar sig vara felaktiga, tycker ni att föräldrar behöver informeras om att ni hade fel?
Fredrik Stenius:
Ja alltså om vi har begått ett fel så behöver vi informera om det, absolut.
Eva Östblom
Ja eller även om inget fel är begånget utan man har gjort ett antagande eller man har haft en misstanke som visar sig vara ogrundad så är det klart att man har en dialog om det.
Så säger dom, men det gäller inte Jennifer och Simon, dom har inte fått någon återkoppling om vad som hände.
Och vi hittar en uppgift till – som dom inte vill kommentera.
Ett blåmärke som är en del av bevisningen mot föräldrarna.
“blåmärke på högra sidan av ansiktet talar starkt för att dessa uppkommit genom inverkan av trubbigt våld”
Men det är inte alls föräldrarna som har orsakat blåmärket. Sanningen är en helt annan. Och vi hittar den i en journalhandling från ögonbottenfotograferingen.
“Då ögonen behöver vara ordentligt öppnade under tiden så måste undertecknad hålla upp ögonen vilket tyvärr resulterar i att det blir blåmärke.”
Det är alltså vården som har orsakat blåmärket på Theo, inte föräldrarna.
Polisen har begärt att få samtliga journalhandlingar, men just den här skickar barnläkaren inte.
Eva Östblom:
Nej men vi är skyldiga att lämna ut journaler på förfrågan från polisen.
Reporter:
Om de inte gör det då eller någon inte gör det?
Eva Östblom:
Nej då får man, då vill vi veta det och se om det har gått korrekt till eller inte. Och har det inte gjort det ska det självklart rättas till.
Reporter: Det är allvarligt med andra ord?
Eva Östblom:
Ja det är ett fel i alla fall.
I Theos journaler står det fortfarande att han utreds för misshandel.
Socialtjänsten däremot har slutfört sin utredning och återkopplat.
Jennifer blir uppringd av socialsekreteraren som var med vid tvångsomhändertagandet, hon har funderat mycket på vad som har hänt.
Socialsekreterare, telefonsamtal.
Om jag fick precis samma information som jag fick den dagen när vi sågs första gången, idag, så hade jag gjort precis samma sak. För att jag är skyldig att säkerställa barns skydd.
Det sitter faktiskt en läkarkår som styr, de har en väldigt hög, hög profession som folk litar på väldigt högaktat. Och de får väldigt mycket makt vissa familjer faktiskt kanske blir jävligt utsatta utan anledning, vilket jag tänker har skett för er.
Och det, det är liksom inte okej någonstans och det behöver man utreda och framförallt tänker jag att det behöver tas högre upp för att de här läkarna någonstans ska börja lyssna på att man kanske inte bara kan ha en inriktning,
jag anser att det här är så pass allvarligt liksom systemfel kring hur läkarna kan sätta sådana här diagnoser och hur vi måste agera kring det och följden det får för barnen.
Jennifer:
Vi föräldrar kommer ju fortfarande leva med skräcken att det här kan hända när som helst och vad händer om vi behöver söka vård med någonting som sjukvården anser att det här är omöjligt att det skulle hänt.
Sofie:
Och det är väldigt tydligt att det finns en enorm prestige inom vården, man erkänner gärna inte när det blivit fel, och det tycker jag är ett kvitto för att det här kommer hända igen och igen och igen. Och jag tror att det är viktigt för att folk ska veta detta, att det faktiskt kan vara ditt barn som drabbas nästa gång och er familj.
Reporter:
Polisutredningen är ju nedlagd och socialtjänsten dom intygar att ni är utmärkta föräldrar och ni är återigen en familj. Varför vill du ändå gå ut offentligt med historien?
Simon:
Nä men det kändes som att, i de här processerna, vi kom i kontakt med andra familjer som har ungefär liknande historier och det är bara viktigt att det kommer ut därför det ska inte hända någon. Det handlar inte om oss och så, vi har fått tillbaka våra barn men om vi har fått en okej behandling och de är de som har det värre så måste det tas upp en debatt kring det.
Reporter:
Vad vill du att läkarna ska förstå?
Jennifer:
Av att när de tror att de räddar barn, att de skadar barn.