En ny undersökning av forskare i Stockholm visar att det vanligaste sättet att reagera om man utsätts för en våldtäkt är att få en ”frysreaktion”, bli paralyserad. Det var precis det som Sofia Österlöf upplevde för fem år sedan, berättar hon för Agendas reporter.
Hon var 18 år och hade varit ute med några kompisar på trettondagsafton. Sedan fortsatte hon till en efterfest där hon beslöt att sova över.
– Alla som skulle dit kom inte så det slutade med att vi var tre personer, jag och två killar. Jag bestämde mig för att sova över där, för att slippa ta två nattbussar hem. Taxi hade jag inte råd med. Jag litade på honom som bodde där, kände honom sedan tidigare. Det kändes tryggt, säger hon.
Förstår först inte vad som händer
– Mitt i natten vaknar jag av att jag känner honom i mig. Först förstår jag inte vad som händer, någon sekund tror jag att jag somnat medan jag hade sex med min dåvarande pojkvän. När jag förstår så gör jag ingenting. Jag ”fryser” liksom, jag blir chockad och inser att det här är ju inte… så här ska det inte kännas, så här ska det inte vara, säger Sofia och fortsätter:
– Jag tänker helt enkelt att om jag bara får honom att sluta utan att han märker att jag har vaknat, då kan jag somna om, han kan somna om, och sen när vi vaknar i morgon så har ingenting hänt.
Sofia försökte vrida sig bort från mannen och få honom att sluta.
Var rädd att visa att hon var vaken
– Men han följde efter och lade sig över mig. Jag försökte i stället dra ihop mina ben, för jag var rädd att om han visste att jag är vaken – då måste jag möta det här. Jag måste bemöta det på något sätt, vad han hade gjort, säger hon och konstaterar:
– Man agerar inte rationellt. Man tänker inte. Jag har alltid sett mig som en person som skulle börja slåss och göra motstånd och skrika. Men det gjorde jag inte. Man vill bara på något sätt komma därifrån och man vill helst ha det helt ogjort. Men jag fick honom till slut att sluta med det han gjorde, han drog sig tillbaka, drog upp mina trosor, rättade till min tröja och somnade om.
Sofia säger att hon har svårt att tänka sig att hon hade kunnat reagera på något annat sätt.
Ansvar läggs på fel person
– Om jag hade gjort motstånd hade det eventuellt kunnat finnas skador på honom som kunnat styrka mitt fall. Men det blir för stort ansvar att lägga på personen som är med om det. Att du måste slå den andra personen för att kunna styrka att du har blivit våldtagen. Det blir på något sätt att lägga ansvaret fel, säger hon.
Mannen åtalades misstänkt för våldtäkt och det blev rättegång senare på våren. Där fick Sofia och han båda berätta sin version av vad som hade hänt.
– Hans historia skilde sig inte jättemycket från min, men min version var våldtäkt och hans var att han inte hade uppfattat ett nej. Det som skiljer sig mest är att han sa att jag drog upp mina egna trosor. Det är bland det starkaste jag minns att det gjorde jag ju inte, säger Sofia Österlöf.
Frikänd när ord stod mot ord
Mannen blev frikänd. Ord stod mot ord och det kunde inte bevisas att han förstått att Sofia inte var med på att ha sex.
– De sade att min historia var trovärdig men det fanns ingenting som kunde styrka den och att det måste ligga utom rimliga tvivel, säger Sofia.
Hon menar signalerna till alla som blir våldtagna är att det är ingen idé att anmäla:
– Hela systemet säger att det är större risk att tjejer och kvinnor ljuger om sådant här än att förövarna ljuger om det. För finns det inga fysiska bevis, har du inte blivit slagen eller på annat sätt tvingad, och kan bevisa det, så är det ingen idé att anmäla.
”Fruktansvärt att tystnad inte är ett nej”
Regeringens utredare väntas inom ett par veckor föreslå en samtyckeslagstiftning, som innebär att man måste försäkra sig om att den andra personen vill ha sex.
– Att ha en samtyckeslag skulle hjälpa oss att förändra attityden. Att det faktiskt behövs ett ja. Tystnad eller sömn eller passivitet – det är inte ett ja. Det känns fruktansvärt att fortfarande fem år efter det som hände mig, så är tystnad inte ett nej, säger Sofia Österlöf.
Reportage i Agenda söndag 25 september kl 21.15 i SVT2 och SVT Play. I studion: Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, och Björn Sandin, försvarsadvokat.