SVT Nyheter har besökt ett unikt myrlandskap som nu riskerar att försvinna.
Längst upp i landet, nära gränsen till Norge och Finland, i ett område där raketerna från rymdbasen Esrange brukar dimpa ner, finns myrar med märkvärdiga formationer. De kallas för palsar, och är kullar av torv med en kärna av is som varit frusen i hundratals år. Tills nu.
Frusen mark smälter
– Temperaturen i marken där vi står är bara strax under noll grader. Så isen här inne håller på att smälta, säger Britta Sannel, naturgeograf vid Stockholms Universitet, som forskat i det här området i över 15 år.
Permafrost är mark där tjälen aldrig försvinner och som alltså är frusen året om. Den finns framförallt i Arktis, området strax söder om Nordpolen, i vidsträckta landområden i Sibirien och Kanada, men också på några platser i fjällvärlden i norra Skandinavien, bland annat på palsmyrarna.
Nu tinar permafrosten på många håll i Arktis på grund av den globala uppvärmningen som gör marken allt varmare. I Sverige krymper de få områden som har permafrost stadigt, säger Britta Sannel. Risken finns att den helt försvinner från Skandinavien.
Utsläppen oroar forskarna
Att permafrosten tinar oroar forskarna, eftersom marken innehåller väldigt mycket kol, mer än det som redan finns i atmosfären. När tjälen går ur marken riskerar enorma mängder koldioxid och metan, att frigöras.
– I så fall tillförs ännu mer kol till atmosfären som ytterligare kan förstärka den växthuseffekt vi redan har, säger Britta Sannel.
Hon har tagit med oss till sin mätstation i Tavvavuoma på en av de kullar som bildar det unika landskap som kallas för palsmyrar. För att komma hit har vi fått vandra några timmar på fjället, ro över en sjö och sedan hoppa mellan tuvor i kärren som omger kullarna. Jorden under oss är sprucken och vi aktar oss för att gå för nära kanterna på grund av rasrisken.
Stora förändringar på längre sikt
För när isen inne i kullarna smälter så kollapsar marken och sjunker ihop, samtidigt som smältvattnet blir till gölar och kärr som så småningom kommer ta över hela området, förklarar Britta Sannel som sett stora förändringar på myrarna på bara några år.
– Det kommer se helt annorlunda ut här framöver. Vi håller på att förlora det här spektakulära landskapet.
Det är fortfarande osäkert hur stora utsläppen kan bli, hur snabbt det kommer gå och hur allvarliga konsekvenserna blir för klimatet.
– Det kan komma annan växtlighet som binder en del koldioxid från luften också. Vi vet inte vad effekterna blir på lång sikt, säger Britta Sannel.
– Men det enda sättet att stoppa utvecklingen är om det blir kallare.