Elisabeth, som egentligen heter något annat, födde barn på Akademiska sjukhuset 1978. Under förlossningen fick barnet syrebrist och drogs ut med sugklocka och tång.
Hon minns tystnaden i förlossningssalen, och att hon skämdes för att det kändes som att det blev konstig stämning. Lyckan över att sonen överlevde överskuggade det konstiga som hänt. Och ingen från vården berättade heller för Elisabeth vad som egentligen hänt.
– När jag gick och undersökte mig, och direkt efter förlossningen, så sa alla att det såg jättefint ut. Jag visste att någonting var fel. Jag kunde ju inte sitta på ett halvår och hade svårt att hålla i barnet. När jag riktigt förstod det var när jag hörde ett program på radion, och så tänkte jag ”det där är ju jag”, och blev väldigt ledsen att det dröjt så länge.
Läs mer: ”Vården missar allvarliga förlossningsskador”
Hade spruckit hela vägen
Elisabeth beställde ut sina journaler, och hennes misstankar bekräftades efter 38 år av besvär. Hon hade en drabbats av en total sfinkterruptur vid förlossningen 1978.
– Det betyder att man spruckit hela vägen från slidan över till analöppningen. Jag har funderat genom åren vad det var med mig, men jag har alltid fått höra av gynekologer att det ser fint ut.
Hon skickade en egenvårdsremiss till Akademiska, där hon förklarade sin situation och vad hon ville ha hjälp med. Tre veckor senare fick hon ett brev från sjukhuset, där hon ombads söka sig till husläkare eller en privat gynekolog.
– Jag blev så ledsen och less. Ska jag göra det? Ska jag alltså gå till husläkaren och berätta det jag redan vet? Då försenas det med kanske tre månader och sen tar det ytterligare ett halvår innan man får en operation, om man får det.
Men kan det inte vara värt den väntan efter att ha levt med skadorna i så många år?
– Jag blev så förbannad. Till dem som är verksamhetsansvariga på sjukhuset vill jag säga att hos kvinnorna som har det här finns en lättväckt skam om man inte blir trodd. Och det är den som gör att man drar sig tillbaka.
FAKTA: Vad är förlossningsskador?
Inte ett misslyckande
Verksamhetschefen för kvinnosjukvården på Akademiska sjukhuset, Masoumeh Rezapour, säger att hon inte kan svara på frågor som gäller
just Elisabeths fall. Hon understryker att man årligen opererar äldre kvinnor med exempelvis inkontinensproblem eller framfall, och att man gör det i större utsträckning än tidigare.
– Varje år opererar cirka 150 patienter som den här kvinnan, det är inget vi undviker. Det finns rutiner för hur man ska behandlas, och vi brukar prioritera akuta mer avancerade sjukdomar först, och en sådan patient behöver gå igenom en viss utredning innan. Många gånger hänvisar vi inte till vårdcentraler där det inte finns gynekologer, utan till privata läkare på stan och då skriver de remiss till oss och då tar vi hand om patienten.
När kvinnor som födde barn för 40 år sen vänder sig till privata vården, känner du att ni då har misslyckats?
– Nej det tycker jag inte. Det är hennes val att vända sig till privat vård. Det har hon rätt att göra.
Betalade 56.000 kronor
Efter att ha levt med sina besvär i mer än halva sitt liv vände sig Elisabeth alltså till en privat klinik. Hon berättar att hon fick tid inom en vecka, och att gynekologen konstaterade att muskulaturen i slidan var söndersliten.
Hon betalade 56.000 kronor för en operation och idag är hon återställd.
– En decimeter upp i slidan så var det sönderslitet, men läkt, så det syntes inte utanpå. Och jag minns att jag fick höra att jag skulle knipa hela tiden, och jag knep och knep. Men jag hade ju ingen muskulatur att knipa med.
Elisabeth vill förbli anonym, men genom att berätta hoppas hon att andra kvinnor ska våga kräva den vård de behöver för förlossningsskador.
Hon vill visa att ålder inte är ett hinder för att åtgärda skador i underlivet.
– Titta på mig, det gick jättefint!