NFP får enligt siffror från Frankrikes inrikesdepartement 182 platser i församlingen och blir störst. Inte långt efter hamnar president Emmanuel Macrons allians Tillsammans med 168 mandat. Nationell samling, som många trodde skulle bli störst, får 143 mandat.
Fördelningen innebär att ingen grupp får absolut majoritet.
– Från vänsterns håll är man redo att styra landet, men då behöver man stöd från fler i nationalförsamlingen. Nationell samling kommer inte vara en del av regeringsförhandlingarna, det finns ingen som vill samarbeta med dem, säger SVT:s utrikesreporter Ida Linde.
Republikansk front uppstod
Marine Le Pens Nationell samling gör ett sämre val än väntat. Efter den första valomgången som ägde rum 30 juni blev Nationell samling, med Jordan Bardella i spetsen, största parti.
I en stor del av Frankrike vann Nationell samlings kandidater den första omgången, men bara med en relativ majoritet, säger statsvetaren Katarina Barrling.
– I denna andra omgång uppstod det som kallas för en ”republikansk front”, vilket innebär att alla andra gick ihop och röstade emot Nationell samling. Då räckte inte den relativa majoriteten.
Macron gick förra veckan ut och uppmanade vänster- och mittenkandidater som gick vidare, men kom på tredje plats i sina distrikt, att dra sig ur till nackdel för Nationell samling.
Javascript är avstängt
Det händer nu
En stormig tid ser nu ut att vänta inom fransk politik. På måndagen lämnade landets premiärminister Gabriel Attal in sin avskedsansökan. Macron meddelar dock att han vill att Attal ska fortsätta vara premiärminister i nuläget, för att ”säkerställa landets stabilitet”.
Vem som sedan blir premiärminister återstår att se.
– Det är upp till Macron att utse en ny premiärminister. De närmsta dagarna och veckorna kommer koalitioner bildas, och då får vi se hur partierna samarbetar med varandra, säger Ida Linde.
Om förhandlingarna låser sig helt har Macron möjligheten att utse en opolitisk premiärminister, en teknokrat. Dennes uppgift skulle vara att hitta majoritet i varje enskild fråga.
– Det är inte helt i linje med den franska politiska kulturen, säger Katarina Barrling.