Scott Millican, 78, rotar i kartonger i sitt holländska radhus. Upp kommer fotografier, nålar, kort, handböcker och allt möjligt. På flera av dem har månastronauter skrivit hälsningar.
– Jag fick namnteckning från alla tre, säger han stolt och pekar på foton av Neil Armstrong, Edwin Aldrin och Michael Collins. Armstrong och Aldrin klev i land på månytan, Collins cirklade runt månen i Apollo-kapseln och höll uppsikt.
När Millican var några år över 20 och jobbade med militärflyg i San Antonio – men längtade till Houston – fick han höra att rymdflygstyrelsen NASA erbjöd en massa arbetstillfällen för ingenjörer i just Houston.
– Jag skickade in mitt CV och fick två erbjudanden, och jag tog det som handlade om flygningar. Vi tränade besättningar och planerade uppdragen tillsammans. Min del blev rymddräkterna. Efter något år fick jag i uppdrag att utveckla EVA-avdelningen, säger Millican.
”När det väl börjat rulla var det ingen hejd!”
EVA är den vanliga förkortningen för Extravehicular Activity, alltså allt det en astro- eller kosmonaut gör ”utomhus”, utanför en rymdkapsels skyddande hölje.
– Jag kom dit 1966, och när det väl börjat rulla var det ingen hejd! Under de fem åren som följde flög vi till månen.
Den första månlandningen 20 juli 1969 var han på kontoret och tittade på chefens stora färg-tv, redo att gå in i kontrollrummet om det skulle behövas.
– Jag kikade ut genom fönstret och såg att det var en massa turister ute i parken och gick runt och tittade på vårt rymdcentrum. Men vi var ju på månen! Jag kommer aldrig att glömma det. De hade ingen aning om vad som pågick!
Apollo-13 höll på att sluta i katastrof
Vid den andra månlandningen i november 1969, Apollo-12, var Millican förstetränare av besättningen. Han hade gjort ett häfte, en checklista, för rymdpromenader som följde med ombord.
Och sedan kom Apollo-13, som höll på att sluta i katastrof. En syretank exploderade på väg mot månen. Efter det fanns inget annat fokus än att få hem de tre astronauterna vid liv.
– De använde förstås aldrig min checklista eftersom de inte landade på månen. Normalt slängde man sånt i en soppåse på månytan, men Apollo-13 fick med min checklista hem. De gav den till mig efteråt, säger Millican.
Och så berättar han att av hans två vuxna döttrar ville en behålla den och den andra att den skulle säljas “för att hon behövde pengarna”. Nu står den på muséet i Houston.
– På muséet säger de att häftet är det mest berömda föremålet där, skrockar han belåtet.
Har inte slutat jobba än
I december 1972 flög besättningen i Apollo-17 till månen. De var de sista under Apollo-programmet. Ytterligare tre flygningar hade planerats, besättningar utsetts, men de ströks av budgetskäl. Vietnamkriget pågick och kostade stora summor för USA, och månkapplöpningen hade ju vunnits. Millican säger att han inte var särskilt ledsen över att det tog slut.
– Jag kunde inte se något skäl att fortsätta. Vi hade satt upp en massa experiment, fått en massa prover tillbaka till jorden, vi hade lärt oss hur man gör och fått dit folk och hem igen säkert. Att fortsätta hade bara varit att hämta hem mer sten. Jag var beredd att gå vidare, säger han.
Och nu har han bott i Nederländerna med ett eget företag i rymdbranschen sedan mer än 35 år. Han har bland annat tränat ESA-astronauter för flygningar till Internationella rymdstationen ISS. Faktum är att han inte har slutat jobba än. Och nu i juli är han tillbaka i Houston lagom till jubiléet.
– Vi har återträff varje år, pratar om våra familjer, hur vi har det och så. I år blir det verkligen firande, vi blir kanske 600 personer.
Blir det någon bemannad resa till månen eller Mars i framtiden, tror du?
– Det där är egentligen mer en fråga för forskare eller tekniker. Men jag tror att vi kommer att åka till Mars för att vi är upptäckare. Jag kanske inte kan rättfärdiga det utifrån vad vi kan få. Gräver man tillräckligt djupt får man kanske tag i vatten, och vi lär oss mer om solsystemet och sånt. Men man kommer också att ha lärt sig hur man flyger riktigt långt ut i solsystemet.