Stefan Löfven (S)

Sex år som partiledare och tre och ett halvt år som statsminister har gjort Stefan Löfven allt säkrare i sadeln. Han är inte den vassaste retorikern men han trivs i talarstolen och verkar inte längre störas av det politiska “käbbel” som förr fick den gamle fackbasen ur balans.

I debatten kommer han återigen att fokusera på sitt samhällsbygge och på lag och ordning. Just den frågan brukar inte gynna Socialdemokraterna men “gråsossen” Stefan Löfven verkar gilla den hårdkokta retoriken.

Planen är att gå till val på “hård och mjuk trygghet” – det vill säga skärpt rättspolitik, ett starkare försvar och en restriktiv migrationspolitik i kombination med “mjuka” välfärdsinvesteringar. En ekonomi som går som tåget är också ett trumfkort för en sittande statsminister.

Men visst finns det orosmoln. Att integrationen inte fungerar är oppositionens främsta attack på regeringen. Det vet Löfven och det är därför vi sett ett pärlband av socialdemokratiska statsråd måla integrationsutmaningen i betydligt mörkare färger den senaste tiden.

Ett annat bekymmer är överenskommelsen med Miljöpartiet om de ensamkommande som ger Moderaterna och Sverigedemokraterna skarp ammunition i migrationsfrågan och riskerar att störa bilden av ordning och reda i en av valets viktigaste frågor.

Även regeringsfrågan är ett dilemma. Den rödgröna regeringen har ett ännu svagare stöd i dag än då den bildades och de enträgna flörtarna med Centerpartiet och Liberalerna har hittills gett klen utdelning.

Ulf Kristersson (M)

Återhämtningen i opinionen sedan Ulf Kristersson tog över rodret är både större och kom snabbare än vad Moderaterna själva vågade hoppas på. Den viktigaste förklaringen är Anna Kinberg Batras sorti. Högergiren i traditionella profilfrågor som dirigerades av Kinberg Batra har också lockat tillbaka väljare. Och visst kan Kristerssons budskap om ett gnällfritt, vuxet samtal där man ska lyssna på motståndarens bästa argument också ha fått fäste bland de väljare som tycker att våra folkvalda behöver kliva upp ur sandlådan.

Klart är att han är en betydligt svårare motståndare för Stefan Löfven än Kinberg Batra. Och som gammal skuggfinansminister räds han inte heller en tvekamp med Löfven om statsfinanserna.

I dagens debatt läggs fokus på lag och ordning och integration, de frågor Moderaterna vill gå till val på där en huvudingrediens är en “arbetslinje” riktad mot utrikesfödda.

Men allt är inte frid och fröjd. Splittringen i regeringsfrågan inom alliansen är ett fortsatt dilemma och en given attack från Löfven. Kristersson vill kunna ta stöd av SD men att det stödet skulle komma gratis tror han knappast på själv.

Ett annat bekymmer är att han är relativt okänd bland väljarna. Förtroendet för honom har visserligen ökat enligt SVT/Novus, men fortfarande toppar han listan över mest okända partiledare tillsammans med miljöpartiets språkrör Isabella Lövin.

Moderaterna har återigen högst förtroende bland väljarna när det gäller lag och ordning och landets ekonomi men Socialdemokraterna har högst förtroende i sex av väljarnas viktigaste frågor. I sjukvårdsfrågan som väljarna rankar som viktigast är stödet för S dubbelt så stort som för M.

Jimmie Åkesson (SD)

Veteranen i partiledarkretsen firar 13 år som partiledare och än syns inte några tecken på att han skulle vara på väg att kasta in handduken. Positionen som ständigt oppositionell solospelare i debatterna bemästrar han som få när han ställer sig lite vid sidan av, målar verkligheten i svart och attackerar “sjuklövern” för samtliga samhällsproblem. En tacksam roll som går hem hos de väljare som tröttnat på det “politiska etablissemanget”, som han själv säger sig inte tillhöra.

Även SD-ledaren kommer att fokusera på lag och ordning, inte minst den växande gängkriminaliteten och den senaste tidens dödsskjutningar. Här vill Åkesson vara den tuffaste sheriffen av alla med budskapet att “snart följer de andra partierna efter oss även i den här frågan”.

Det senaste halvåret har Sverigedemokraterna tappat i opinionen, främst till Moderaterna, och ligger nu på drygt 16 procent. Den viktigaste förklaringen är förstås att det börjat sjunka in hos väljarna att de två största partierna S och M, har skärpt sin migrationspolitik. Det gör det svårare att vinna väljare på den frågan.

Ett annat bekymmer är stödet bland kvinnor. Trots enträgna försök att locka kvinnliga väljare är SD fortsatt ett utpräglat mansparti. Bara 7,7 procent av kvinnorna skulle rösta på SD om det vore val i dag, enligt den senaste mätningen från SCB.

Jimmie Åkesson har länge försökt göra SD relevanta även i andra frågor utöver invandringen, men hittills har det gett klen utdelning bland väljarna.

Isabella Lövin (MP)

Miljöpartiet har betalat ett dyrt pris för sina sex statsråd. Efter svårsmälta kompromisser, infekterade interna strider och svikna vallöften slåss partiet nu för att hålla sig kvar i riksdagen. Och här spelar den “visionära realisten” Isabella Lövin huvudrollen.

Som klimatminister är hon den viktigaste spelaren när Miljöpartiet åter vill fokusera på sin kärnfråga. Att hon kan sina frågor råder det ingen tvekan om. Som minister för internationellt utvecklingssamarbete är hon också trovärdig när hon kopplar ihop problemen i Sverige med globala hot och utmaningar.

Men än har Miljöpartiets Lövinoffensiv inte gett någon utdelning i opinionen. Hon är fortsatt okänd, både som statsråd och som partiledare och ligger i botten av förtroendeligan. Bara nio procent av väljarna har stort förtroende för henne. Frågan är om hennes fokus i dagens debatt kan ändra på den saken.

Språkröret ska fokusera på lösningar snarare än problem, varna för svartmålning och teckna en mer optimistisk bild av verkligheten. Istället för hårdare straff vill hon prata om brottens orsaker.

Annie Lööf (C)

För ett halvår sedan var Annie Lööf fortfarande alliansens okrönta drottning. Krisen för Anna Kinberg Batra gjorde att Centerpartiets strateger lyfte fram Lööf som den verkliga ledaren för alliansen. Självförtroendet var gigantiskt och många centerpartister började på allvar drömma om att gå om Moderaterna. Men säg den lycka som består. Sedan Moderaterna bytte partiledare har Centerpartiet tappat nära tre procentenheter och ligger nu under 10 procent. Uppenbarligen var många av de “Reinfeldtmoderater” som flydde till Centerpartiet under Anna Kinberg Batra (M) inte mer övertygade centerpartister än så.

Annie Lööf är dock fortsatt den partiledare som har högst förtroende bland väljarna, särskilt bland kvinnor, även om hon tappat sedan toppnoteringen i juli.

Med snart sju år på partiledarposten har c-ledaren hittat en tydlig ledarstil och är säker och trygg i debatterna. Fokus inför valet och i dagens debatt är klyvningen av Sverige, både när det gäller stad och land och när det gäller integrationen. Lööf vill också gärna prata värderingar och utmåla sig som Jimmie Åkessons huvudmotståndare i striden mellan nationalism och liberalism.

Jonas Sjöstedt (V)

Jonas Sjöstedt är en skicklig och engagerad debattör med en av de mest gynnsamma positionerna i svensk politik: Han kan både ta äran av de välfärdsreformer partiet får igenom i budgetförhandlingarna med regeringen och samtidigt opponera högljutt mot det regeringen gör som han inte gillar. Trots det har väljarnas intresse varit relativt svagt.

En förklaring är att väljarna inte ser Vänsterpartiet som ett oppositionsparti. Ännu viktigare är att missnöjda Socialdemokrater, som traditionellt är de som brukar gå till Vänsterpartiet, på senare år främst gått till Sverigedemokraterna. Det är förstås ett misslyckande för Jonas Sjöstedt.

Han hoppas nu att frågan om ekonomisk jämlikhet ska bli en röstmagnet i valet. I dagens debatt kommer Sjöstedt återigen attackera Stefan Löfven för att inte vilja använda skattehöjningar för att utjämna klyftor. Även regeringens planerade förändring av strejkrätten är tänkt att bli ett skott i veka livet på samarbetspartnern Löfven.

Jan Björklund (L)

Näst efter Åkesson är Jan Björklund den partiledare som suttit längst och efter att ha besegrat Birgitta Ohlsson i partiledarstriden lär han försöka hålla sig kvar. Det finns få partiledare som verkar gilla sitt jobb så mycket som överlevaren Björklund.

Att partiet balanserar på riksdagsspärren märks inte på den forna majorens debattlusta. Inte sällan lyckas han krydda sina repliker med humor, en konst inte många behärskar. Men problemen är flera. Liberalerna har i drygt två år jobbat med förnyelsen av sin politik, ändå är profilen både spretig och otydlig. En förklaring är att Jan Björklund räds intern kritik vilket gjort att han inte lyckats peka ut en tydlig riktning för partiets kravliberaler och socialliberaler, särskilt inte när han utmanades av den tydliga socialliberalen Birgitta Ohlsson. 

Inför valåret har skolan återigen fått stort utrymme i den liberala strategin, men svaren känns igen. Mer ordning och reda och mindre kepsar och mobiler. Krav är att bry sig lyder den välbekanta Björklundska parollen.

Andreas Carlsson (KD)

Den forne partiledaren Göran Hägglund (KD) var under alla år missnöjd med att alltid komma sist i riksdagens partiledardebatter. Om det var en trist position för en partiledare är det förstås etter värre för den som är vikarie.

Gruppledaren Andreas Carlsson har med andra ord en tuff uppgift när han återigen är stand-in för Ebba Busch Thor som saknar riksdagsplats. Andreas Carlsson är förvisso inte en dålig debattör, emellanåt får han till riktigt slagkraftiga oneliners. Men för ett parti som har det så kämpigt som KD gäller det att profilera partiledaren vid varje tillfälle som ges. Och de är inte så många för ett så litet parti.

Klart är att krisen för Kristdemokraterna knappast går att underskatta. De ligger stadigt parkerade under riksdagsspärren, bara en gång i år har de kravlat sig över. Risken är förstås att väljarna uppfattar en röst på KD som bortkastad om de inte lyckas vända siffrorna snart. Inför valet är det tillbaka till rötterna som gäller. Det är sjukvård och äldreomsorg som ska stå i fokus. Den tydliga högergir partiet slog in på när Ebba Busch Thor var ny som partiledare har övergivits men ännu har det inte gett utdelning i opinionen.