Sadaf Mostofizadeh födde sin son den 8 september 2014. Förlossningen gick snabbt och verkade ha gått bra, berättar hon själv. Hon beskriver att hon var glad och inte behövde sys speciellt mycket.

Men så fort epiduralen släppte började helvetet.

– Jag hade fruktansvärt ont, både i underlivet och i tarmarna. Jag kunde inte sitta och jag kunde verkligen inte stå. Jag var kvar på BB i tre nätter, eftersom de sa att allt såg bra ut, säger Sadaf Mostofizadeh.

”Hamnade i ett mörker”

Sadaf ringde gynakuten flera gånger. Efter några dagar fick hon åka in akut och fick laxerande mot förstoppning. Hon berättar att hon hade ont konstant, att hon inte kunde ta hand om sitt nyfödda barn, att hon hamnade i ett mörker.

Under det kommande halvåret träffade hon otaliga gynekologer och läkare, berättar hon. Hon sökte hjälp både i och utanför Uppsala, både inom landstinget och privat. Det var i huvudsak kvinnliga gynekologer hon mötte, men hon undersöktes även av flera manliga läkare.

Hon beskrev för dem hon träffade hur hon inte klarade av att utföra vardagssysslor som att gå på promenad, bära matkassar eller bära sin nyfödda son. Men hon blev ifrågasatt.

– De tryckte på att jag hade förlossningsdepression och att jag inte borde ta det så hårt. De frågade om de trodde att jag skulle gå härifrån och se ut som en oskuld.

Fick till slut vård

En dag såg hon överläkaren Eva Uustal från Universitetssjukhuset i Linköping på TV. Sadaf bestämde sig för att få komma till henne till varje pris, och nästan 1,5 år efter förlossningen fick hon den operation hon väntat på – men inte i Uppsala utan i Linköping.

I Sadafs fall handlade det om muskler och vävnad som försvagats i underlivet, alltså skador som inte var synliga på utsidan. Men även om vårdpersonalen i Uppsala län inte kunde se med blotta ögat vad som var fel, så tycker hon att de borde ha agerat annorlunda.

– Jag kan inte lasta dem för att de inte hade rätt kunskap.