En stor del av koldioxiden i atmosfären fångas upp i världshaven genom ”den biologiska pumpen”, en process som drivs av de enorma mängderna mikroskopiska växtplankton som finns i oceanernas övre vattenlager och som tillsammans utgör 1 procent av jordens samlade biomassa.

Dessa encelliga alger får energi  att växa genom fotosyntes. Med solljusets hjälp omvandlar de luftens koldioxid till kolföreningen socker med livsviktigt syre som biprodukt. Enligt uppskattningar har 38 procent av kolidoxidutsläppen kopplade till mänsklig aktivitet under de senaste 200 åren absorberats på detta sätt. Utan växtplankton hade alltså den globala uppvärmingen gått betydligt snabbare.

Utöver att de dessutom producerar syret till var femte andetag vi tar – fyra gånger mer än Amazonas – utgör dessa växtplankton också basen i havets hela näringskedja. De äts av djurplankton som i sin tur äts av större djur, som äts av fiskar o s v. När dessa varelser dör sjunker deras kroppar ner till havets botten där kolet i dem stannar kvar i århundraden i stället för att elda på växthuseffekten. De är alltså en av naturens många kolsänkor.

6-7 procent av människans utsläpp av fossil koldioxid uppstår vid tillverkning av cement från kalksten. Dels i själva processen, då den koldioxid som i miljontals år varit bunden i kalkstenen släpps ut i  luften. Men också från de bränslen som behövs för att hetta upp stenmjölet och driva processen.  

Betong innehåller 15 procent cement och behövs vid de flesta byggen. Även när det handlar om sådana som görs för att minska klimatutsläpp som exempelvis järnvägar, vattenkraftmagasin och fundament till vindkraftverk. Cement- och byggindustrin har på sistone försökt minska sin klimatpåverkan, genom att återanvända krossad betong vid tillverkning av ny eller låta den ersätta stenkross vid vägbyggen.

Cement har också en förmåga att själv hämta tillbaka koldioxid ur atmosfären. I kontakt med luft sker en kemisk process som långsamt förvandlar cementen tillbaka till kalksten. Konstruktioner som exempelvis broar vittrar sönder av denna så kallade karbonatisering och måste därför skyddas.  Men genom att låta betong i mindre utsatta lägen ”andas” hoppas branschen kunna betala tillbaka delar av sin klimatskuld.

En annan förhoppning är att i framtiden kunna fånga in koldioxiden från cementtillverkningen och lagra den i berggrunden.

En val gör klimatnytta genom att växa sig så gigantisk. Medan den lever binder den cirka 33 ton koldioxid från atmosfären i sin kroppshydda, lika mycket som 1 000 träd. Ekonomer vid internationella valutafonden IMF har räknat ut att varje storvuxen bardval enbart genom sin förmåga att binda kol utför en nytta värd minst 20 miljoner kronor. Och när valen dör och kadavret sjunker i djupet följder kolet med ned till havsbottnen där det blir kvar i hundratals år.

Men valarnas värde för planeten stannar inte där. Deras avföring har visat sig vara perfekt gödsel för att öka mängden växtplankton. Ju fler valar det finns, desto större möjligheter för havet att fånga upp ännu mer koldioxid. Enligt ekonomerna är dagens bestånd av stora valar värt 10 000 miljarder kronor för mänskligheten.

Enligt en rapport från World Business Council for Sustainable Development svarar byggindustrin samlat för 38 procent av de globala koldioxidutsläppen. Detta exemplifieras med det att det på jorden byggs så många nya byggnader att de motsvarar ett nytt Paris – varje vecka. Att en stor del av konstruktionerna utgörs av betong och energikrävande stål är huvudorsakerna till utsläppen.

I Sverige finns gott om virke och genom att bygga mer hus i trä kan man hålla koldioxid borta ur atmosfären. Så länge träet inte ruttnar eller brinner är koldioxiden bunden i  husets väggar och balkar. Den positiva klimateffekten blir ännu större om nyplanterade träd ersätter dem som avverkats, eftersom växande skog är mästare på att suga koldioxid ur atmosfären och binda den i veden.

Sveriges högsta trähus, den 20 våningar höga torndelen av kulturhuset Sara i Skellefteå, innehåller 12 200 kubikmeter trä från 15 000 träd. Så länge huset står kvar lagrar det koldioxid motsvarande 13 500 flygresor tur och retur mellan Stockholm och New York.

Klädindustrin står för ungefär tio procent av världens utsläpp av koldioxid, mer än flyget och sjöfarten tillsammans, enligt FN:s handelsorgan Unctad. Ungefär en femtedel av klädernas klimatpåverkan uppstår vid transport och tvätt, resten under produktionen. Det handlar såväl om sättet bomullen odlas på som textilfabrikernas energiförsörjning. Att köpa ekologisk bomull hjälper inte om energin som går åt vid tillverkningen kommer från kolkraft. Förutom koldioxidutsläppen förbrukar textiltillverkning också stora mängder vatten och kemikalier.

Klädernas påverkan på klimatet beror främst på den stora konsumtionen och att de är svåra att återvinna. En genomsnittssvensk köper 14 kilo nya kläder och textilier per år och slänger 8 kilo. Genom att äga färre plagg som används oftare skulle en stor del av klimatpåverkan försvinna. Och om fler plagg som inte används hamnade på andrahandsmarknaden skulle koldioxidvinsten bli ännu större.

Sankmarker som myrar och kärr innehåller torv – rester från växter som levde och tog upp koldioxid för hundratals eller tusentals år sedan. Eftersom de ligger dränkta under stillastående vatten har syrebrist hindrat dem från att förmultna, och i likhet med olja och stenkol innehåller torv energi.

Stora delar av landytan på norra halvklotet täcks av torv, i Sverige utgör den 15 procent av arealen och fungerar som en effektiv kolsänka. Men Uppdrag granskning har visat att kärr och myrar som en gång i tiden dikats ut i jakten på mer åkermark förvandlats till en klimatbov av storformat. Detta eftersom torv som tidigare låg under vatten nu kan reagera med luftens syre. Då uppstår ett slags långsam förbränning som varje år släpper ut lika mycket koldioxid som Sveriges personbilstrafik.

Att gräva igen dikena och så att torven hamnar under vatten igen skulle vara en av de snabbaste och billigaste klimatåtgärderna som går att göra, menar FN:s klimatpanel IPCC. Men det har gått trögt, åtminstone i Sverige.

Varje gång någon gör något på nätet startar en energikrävande process i ett datacenter någonstans och el förbrukas. Dessutom drar de egna apparaterna och skärmarna energi.

2019 beräknades datacenter och digital infrastruktur stå för 3 procent av den globala elförbrukningen och 2 procent av dess koldioxidutsläpp – i nivå med utsläppen från flygindustrin då. Sedan dess har pandemin med all sannolikhet gjort att flygets del minskat samtidigt som datatrafiken ökat i samma takt som antalet digitala möten och hemmakvällar framför skärmen.

En av de stora energislukarna är strömning av filmer och musik. Exakt hur mycket råder det dock delade meningar om. Medieuppgifter om att en timmes streaming skulle förbruka 6.1 kWh, lika mycket som att köra en elbil närmare fyra mil, har dock visat sig överdrivna. Enligt internationella energirådet rör det sig om 0.08 kWh för en timmes tittande.

Hur stor skuld datatrafiken bär för den globala uppvärmningen beror dock på hur elen är producerad, kommer den från förnybara energikällor är klimatavtrycket begränsat. Dessutom har den extrema ökningen av antalet digitala möten minskat behovet av att resa, något som minskat koldioxidutsläppen.

Missa inget om klimatet! Prenumerera på SVT:s nyhetsbrev